Mia Törnblom: ”Jag behöver en ångraknapp – nu”

Mia Törnbloms krönika

HÄLSA
Mia Törnblom är Wellness krönikör och expert på inre hälsa
Foto: Margareta Bloom Sandebäck
Mia Törnblom är Wellness krönikör och expert på inre hälsa

För ett år sedan började jag mitt uppdrag som inspiratör för Svenska damlandslaget i fotboll, uppdraget stäcker sig fram till och med juni i år då vi spelar VM i Kanada.

Jag ska få vara med om ett fotbolls-VM – i Kanada!

Jag är galet stolt och tacksam över att just jag blev vald och att jag efter prövoperioden fick fortsatt förtroende. Att få tillbringa så mycket tid som jag får med så otroligt motiverade, engagerade, kompetenta, drivna och fantastiska spelare och ledare som jag får göra är en gåva.

Men i ärlighetens namn måste jag berätta att det finns en sak jag inte var förberedd på och som jag inte jublar över direkt när det gäller detta uppdrag. Det är nämligen så att spelarna och vissa av ledarna inte bara förväntar sig, de KRÄVER att även jag tränar fysiskt när vi ses. Missförstå mig rätt, jag är absolut för fysisk träning, jag både joggar och går på gymmet regelbundet, men detta räcker inte på långa vägar för mina fotbollsvänner.

Jag har nyligen kommit hem ifrån Algarve cup i Portugal och hela min kropp lider av träningsvärk. Jag orkar knappt lyfta mina armar och både fram- och bakben är minst sagt stela.

Det skulle joggas och göras armhävningar, knäböj, situps och en hel drös med övningar som säkert inte ens har något namn.

Utöver den dagliga träningen tvingades jag och de andra ledarna att genomgå ett så kallat jojotest. Jojotest är en modernare variant av idioten (som det hette på stenåldern när jag själv spelade fotboll). Jojotestet går till så att det piper till och då förväntas man springa fram och tillbaka en lång sträcka innan det piper till igen. Tempot ökar så det gäller att spara på sina krafter. FY FAN vad jobbigt! Jag var helt slut efteråt och självklart var jag sämst av alla. Tur att jag är trygg i mig själv och van att bjuda på mina brister för annars hade jag helt klart kunnat krisa ihop.

Testet, som ju var en förnedring i sig själv, filmades såklart också. Jag tvingades med andra ord se mig själv stånka mig fram och tillbaka, fram och tillbaka och jag kan lova att min självbild raserades.

På riktigt kan jag känna mig rätt smidig när jag kör min 5-kilometersrunda i Stockholm där jag bor men den illusionen är för alltid dödad. På filmen

ser man hur jag släpar mig fram med någon slags kobent stil med utåtsvängande fötter som det är omöjligt att inte skratta åt (bildbevis sprids i detta nu på Facebook).

Och inte nog med det, mina fotbollsvänners 100-procentiga motivation påverkade mig så starkt att jag erbjöd mig att göra om testet nästa gång vi ses, om typ fyra veckor… I detta nu vill jag och min stackars kropp trycka på ångraknappen. Hur kunde jag gå med på att göra någonting så idiotiskt en gång till? Självklart lovade jag dessutom att prestera väldigt mycket bättre nästa gång.

Som sagt, jag hinner inte alltid tänka innan min mun pratar och denna gång blir konse­kvensen fysiskt lidande en extra gång.
/Mia