”Människan ses som en maskin i vården”

RELATIONER
Journalisten Åsa Moberg skriver varannan vecka i Kvinna.
Journalisten Åsa Moberg skriver varannan vecka i Kvinna.

”Ont i livet” är titeln på en nyutkommen bok av den danska neuropsykologen Lise Ehlers (Klarskov & Jörgensen). Dess tes väcker debatt: oförklarliga sjukdomstillstånd kan bero på att något är fel i själva livet, inte i kroppen. Samtidigt som den kom på svenska läste jag en ny svensk doktorsavhandling från Umeå universitet på samma tema: ”Patienten som person – om mening och dialog i allmänmedicinsk praktik” av Olle Hellström, läkare vid vårdcentralen i Vansbro.

Det är knappast någon slump att Lise Ehlers och Olle Hellström delvis uppmärksammar samma sjukdomar, till exempel fibromyalgi. Olle Hellström har tidigare presenterat sina idéer

i boken ”Vad sjukdom vill säga”, med underrubriken ”Om patienters uttryck och läkares svar, om dialogmedicin och skapande möten” (Libris, 1994).

Det är både uppmuntrande och skrämmande att ta del av

synpunkter från experter som uttrycker samma oro som man själv kan känna över att vården siktar fel, att det ivriga sökandet efter en medicinsk diagnos kan handla mer om att stilla läkarens oro än om att ta sig an patienten.

Om läkaren inte hittar något som stämmer överens med det han eller hon lärt sig under sin utbildning kan det kännas som en lättnad att ändå ställa en diagnos, skriver Hellström.

Patienten brukar bli nöjd: diagnos och medicin är vad de flesta förväntar sig av doktorn. Samtal om livet, en svår familje- eller arbetssituation, kan till och uppfattas som kränkande: Tror doktorn inte att jag är sjuk på riktigt?

Lise Ehlers är rädd att kvinnor i vår tid stressar ihjäl sig. De vågar inte protestera, de vet inte hur man säger nej, men deras kroppar säger ifrån.

En supereffektiv kvinna som alltid klarat både krävande yrkesarbete och familj kan få våldsamma plågor av någon till synes obetydlig olycka. Hon börjar gå från läkare till läkare och får många diagnoser: ”Men det fattas henne ingenting! Hon är inte sjuk – men hon lider! ... Så söker hon pension. Hon kan vara 45 år. Hon är piskad att behålla sin symptom tills hon dör”, säger Lise Ehlers

i Amelia. ”Det måste bli ett slut på vansinnet”, skriver hon i boken.

Olle Hellström myntar begreppet ”dialogmedicin”. Det handlar om läkarens förmåga att avlyssna vad patienten egentligen vill berätta med sitt lidande. Han uppskattar att ungefär hälften av dem som söker hjälp på vårdcentralen inte har något kroppsligt fel. I dessa fall har läkaren ingen nytta av sin medicinska utbildning, det som behövs är en önskan att förstå patientens hela livssituation.

Många läkare saknar intresse för det. Men symtomen, smärtorna och tröttheten är ett språk som berättar om verkliga problem. Det betyder inte att den som känner sig sjuk ska bedömas som psykfall eller hypokondriker. För den som upplever lidande är plågan en verklighet.

Dagens sjukvård uppmuntrar patienterna att låta all oro få kroppsliga uttryck. Den som har tydliga kroppsliga problem har högre status än den som söker för diffus ångest.

Vården är organiserad som en verkstadsindustri, där människan ses som en maskin. Omhändertagandet ska vara opersonligt. Det förtroende för läkaren som är grunden för ett tillfrisknande motverkas effektivt.

”Det som vi nu kallar sjukdomar är ofta resultat av att människor inte bemöts på ett genomtänkt, humanmedicinskt sätt i vården, och i detta sin tur beror på att vi skolats till naturvetenskapsmän”, skriver Olle Hellström. Han förespråkar en läkarutbildning i samarbete med filosofer, samhällsforskare, författare, skådespelare och patienter.

Det låter som en fantastisk framtidsvision. Ur den kunde en vårdrevolution starta.

Dessa båda böcker är skrivna utan inbördes samband, men de samtalar med varandra redan i titlarna. ”Vad sjukdom vill säga” är ofta just att det gör ”Ont i livet”.