– Jag önskar att jag hade gift mig när jag var 20

RELATIONER
”Jag hade kunnat vara en bondmora, levat ute på landet i det gröna med en snäll, go’ man”, säger Liv Ullmann.
Foto: BÖRJE THURESSON
”Jag hade kunnat vara en bondmora, levat ute på landet i det gröna med en snäll, go’ man”, säger Liv Ullmann.

Till och med när han låg där i sängen började han styra och ställa. Han kan inte låta bli.

– Han är så otroligt inspirerande. Mycket mer inspirerande än i den där tv-intervjun som blivit så hyllad. Jag tyckte inte alls om den. Ingmar är en lekfull, skapande, underbar man, men där låtsades han att han var en gammal gubbe.

Hur är det med bilden av dig själv då? Många ser dig som en tårfylld dysterkvist, inte minst i ditt hemland Norge. Tycker du själv att det är rättvisande?

– Det är väl helt enkelt roligare med den där myten om mig som jättetrist och allvarsam och dyster. Här i Norge älskar de att göra nidbilder av mig som allvarstant. Jag har suttit i bilen med mannen min, nyss hemkommen från USA, och hört på radion att de skrattar och beskriver någon med trista ögon och sur mun. Den tävlande ska gissa vem det är och han säger ”Liv Ullmann”. ”Det är rätt!”, ropar programledaren. ”Du har vunnit en resa till Afrika”.

– Alltså, det är ju jätteorättvist! I stort sett är jag på väldigt bra humör, och jag är väldigt barnslig, mycket mera barnslig än dottern min. Både Ingmar och jag är väldigt barnsliga.

– Den där tråkiga bilden passar väl bättre i Jantelandet framför andra. Jag har till exempel inte blivit erbjuden en filmroll i Norge sedan 1967, och man älskar att såga mig. Visserligen fick till exempel ”Kristin Lavransdotter” överlag fin kritik och blev en stor publiksuccé, men sedan följde ändå en våg av utgjutelser över filmen och mitt regiarbete i filmtidningar och tv, så att många trodde att det nog var en usel film ändå.

– Jag minns att jag hade en tv-reparatör hemma som var väldigt snäll och ansträngde sig för att hjälpa mig. När han skulle gå räckte jag över en video med ”Kristin Lavransdotter” som jag hade hemma. ”Nej tack” sa han (skratt).

Kan det vara så att du själv faktiskt är tyngre i Norge och Sverige, men blir mer lättsam när du får tala engelska och vara i till exempel USA?

– Ja, så är det faktiskt. Jag tror att det beror på att man slipper undan sitt eget språk, för med det följer så mycket av ens historia, inte minst barndomen med mamma och pappa som sitter där på axeln, och man skäms för att säga och göra saker som känns helt okej på engelska. I Norge hejdar jag mig hela tiden och tänker: ”Nej, det kan man inte säga.”

– Jag var ju Johnny Carsons (amerikansk pratshow-legend) gunstling! Först ville han inte ha med mig att göra, han trodde ju att jag var så kämpetung, men sedan var han tvungen att ha med mig en gång och då blev han visst helt chockad av att jag kunde skämta och skratta. Sedan ville han ha med mig gång på gång och vi hade jätteroligt.

Det där skulle vi nog behöva se härhemma för att begripa. Du och showbiz och storstad går ju inte ihop i våra huvuden. Det är som om de där bilderna av Kristina i ”Utvandrarna” etsat sig fast. Du är för evigt osminkad bland åkertegar, björkar och gärsgårdar i en svunnen värld.

– Men där har jag nog också mig själv att skylla. När folk påpekar att jag ändå gift mig och skilt mig och flyttat runt i världen, så säger jag ju alltid att jag skulle önskat att jag gift mig när jag var 20 och hållit fast vid samma människa hela livet. Jag har ju en slags föreställning om livet som jag inte levt efter själv, men jag skulle önskat att livet hade varit sånt. Jag hade kunnat vara en bondmora, levat ute på landet i det gröna med en snäll, go? man.

Var kommer den där föreställningen ifrån? Det finns mycket drömmar om den stora lyckliga familjen både hos dig, och i din och Ingmar Bergmans dotter Linns debutroman ”Innan du somnar”?

– Min far dog tidigt, och det kan ju ha med det att göra. En känsla av brist. Medan för Linn i hennes revolt är det så att hon försöker se klarare genom att vränga bilden.

Hennes roman ”Innan du somnar” handlar om en stor, brokig familj och innehåller många karaktärer. Den har fått strålande kritik för sitt språk och getts ut i 19 länder.

Där finns bland annat en beskrivning av mamman, Anni, som kammar sitt långa ljusröda hår, har många sätt att gråta på, men bara ett leende, är fantastisk på att förföra män och är i starkt behov av bli sedd. Mamman har också en tax, Pete, som döttrarna i boken avskyr att gå ut med. Mamman ligger på soffan och frågar om Pete har gjort både ”det stora och det lilla”. Om han inte har det, tvingas döttrarna ut i regn och rusk med taxen igen.

Känner du igen dig i beskrivningen av mamman i boken?

– Jomen det är klart. Jag har ju till och med tax. Det är inte precis den sköna, härliga snälla mamma som man hade önskat att bli skildrad som. Men det är ju samtidigt klart att man inte kan bli skildrad så. Linn är som sin pappa: ”Jag skriver vad jag har lust till.” Om det sedan träffar någon hemma som inte blir så glad så kan det inte hjälpas?

Skulle inte du kunna göra samma sak?

– Nej, jag skulle inte få till det. Inte för att jag inte känner så, men jag skulle inte kunna. Jag gjorde till exempel en film med människor som jag brydde mig väldigt mycket om, men det fungerade inte helt bra. Och då sa Ingmar att jag borde säga upp dem. ”Men det kan jag inte göra”, sa jag. ”Det ska du göra”, sa han. Man ska vara hundra procent. Och sån är han, och det är flott, och det är nog Linn också. Men jag kan inte.

– Kanske är det så att jag är rädd att uppfattas som okvinnlig, även om det var ännu mer förr i tiden. Nu spelar det inte så stor roll (skratt) Där beundrar jag dotter min. Hon är inte rädd för det, och hon är inte rädd för att inte vara den perfekta dottern heller.

– Att hon vågade skriva den här boken medan jag går omkring här på jorden, det beundrar jag verkligen.

Men du kan faktiskt vara tuff själv också. Bland dina bättre minnen är när du var förbannad på producenten under arbetet med ”Kristin Lavransdotter”. Vad gjorde du egentligen?

– Jag tyckte att han gick omkring och inte gjorde något och sedan kom han mitt i inspelningen och skulle göra sig bred. Vi skulle ta en scen där en häst gick uppför en trappa. ”Vi ska icke ta den scenen nu, utan vi ska ta en annan”, sa han, och klappade i händerna och tvingade bort hela teamet till en annan plats. Men de kan inte göra scenen utan regissören så jag stod kvar vid trappan och sa till honom att nu står jag kvar här, och jag kan stå hela dagen och hela natten. Det gick en timme och det gick två timmar, och jag mådde så bra. Jag stod där och kände att jag växte som människa. Och sedan kom hela gänget vandrande tillbaka med producenten i spetsen och jag fick min scen (skratt).

– Det var en seger. Men populär blev man ju inte.

arkiv Liv Johanne Ullmann

Åsa Mattsson