I hettan förvandlas hjärnan till smält smör

RELATIONER
Slavenka Drakulic om att leva i Europa.
Slavenka Drakulic om att leva i Europa.

Jag ligger på en soffa i vardagsrummet med ögonen slutna och andas tungt. Min kropp känns som om den vore gjord av bly och jag kan knappt röra ben eller armar, min hud är fuktig av svett. En fluga flyger desperat genom rummet på jakt efter en väg ut. Det finns ingen väg ut. Alla fönstren är stängda, så även jalusierna. Vi är belägrade av hetta.

Det måste vara över 40 grader utanför i solen. Vinden blåser men det lockar inte ut mig i trädgården. Jag gick ut dit för en stund för att hänga upp några lakan och gick efter fem minuter tillbaka in i huset, bränd av solen. Ingen är utomhus, inte en levande själ står ut med denna hetta. Vår lilla by ser död ut. Vårt hus har metertjocka stenväggar men de är inte tillräckligt tjocka för att skydda oss från fienden utanför.

Hettan är förfärlig den här sommaren. Den har pågått sen i juni med avbrott för tre korta regnskurar. I början var det underbart, man kunde simma i slutet av maj och början av juni. Men nu... gräset försvinner, sedan blommorna. Nu ser jag jasminbuskarna, rosorna, tacoma, glicinia - alla tappar de sakta sina löv. Valnötsträdet i grannens trädgård är avskalat och fikonen håller också snabbt på att bli för torra.

Rhododendron och horthensia kommer att klara sig längst eftersom jag vattnar dem två gånger om dagen. Varje kväll vattnar jag trädgården i stället för att titta på tv, gå på krogen eller småprata med en vän. Men inte ens det hjälper längre. På morgonen öppnar sig djupa fåror i den grådaskiga jorden, som sår. Det påminner mig om fotografier jag sett från Afrika. Bortsett från att vi inte är i Afrika utan i närheten av norra delen av Adriatiska havet. När jag tänker på att jag bor i ett hus byggt 1772 av en rik venetiansk familj, som ville fly hettan och stanken från lagunerna i Venedig under sommaren... vad skulle greven ha sagt i dag?

Jag var övertygad om att jag älskade hetta och klarade den bra, särskilt när jag lever i Sverige under den långa, mörka vintern. Ja, jag står ut med den men bara till en viss punkt. Nu hatar jag hetta och det beror på att hjärnan slutar att fungera. Det spelar ingen roll med kroppen, jag har ingenting emot att ligga i sängen och läsa en bok.

Men om jag inte kan koncentrera mig på läsningen, om jag inte ens kan komma ihåg den ena meningen före den andra, då tycker jag inte alls om det. Jag vet inte exakt vad som händer i hjärnan under en sådan hetta. Min känsla är att den förvandlas till smält smör - en gul, fet vätska som skvimpar omkring i skallen. Eftersom du inte kan tänka reduceras du till en enkel organism på samma nivå som en amöba. Du ligger på soffan med en fuktig trasa på pannan och lyssnar till en flugas hysteriska surrande. Du somnar med alla fönster öppna, du vänder och vrider på dig, du går upp och dricker vatten, sen somnar du igen, enbart täckt av din egen svett...

Och ändå måste man fungera. I går var jag ute och handlade. Bilen var som en varm ugn. Lyckligtvis hade affären luftkonditionering. I samma ögonblick som jag gick in förvandlades jag till en annan person. Jag kände mig som mig själv igen. Min hjärna arbetade, även om det bara var under den korta tid jag tillbringade i affären. Innan vi bodde ett år i södra Virginia brukade jag hata luftkonditionerade våningar och kontor. Men där förstod jag att med 40 grader i skuggan och 98 procentig luftfuktighet har du ingen chans mot naturen. Det innebär att du tvingas anpassa dig till hettan och reducera din aktivitet till ett minimum. Hela teorin om klimatläran och dess betydelse för mänskligt uppförande tycks plötsligt helt möjlig.

Sedan, på kvällen, ringde en vän från Stockholm. Hon klagade över att det regnade och bara var 17 grader. Vad hon är lycklig, tänkte jag, jag skulle ge vad som helst för några droppar regn och några grader mindre för att få hjärnan att fungera igen.

Översättning: Ingalill Mosander