Gunnel Wahlén var fosterbarn.
I dag är hon riksdagskvinna för vänsterpartiet.
- Barn har ingen rättssäkerhet. Ge varje barn en egen stödperson.
Hon tycker att förslaget till en ny lag för tvångsomhändertagna barn är otillräckligt.
Gunnel Wahlén, 49, beskriver sin barndom på barnhem och i fosterhem som kringflackande och kärlekslös. Sin sista fosterfamilj kallar hon för "de där människorna", hon flyttade ifrån dem så fort det gick och blev hembiträde för att ha råd att gå gymnasiet.
- Hushållssysslor blir man bra på som fosterbarn, men plötsligt fick jag både lön och uppskattning för vad jag gjorde.
I dag sitter hon i riksdagen, som en levande protest mot den verklighet som säger att den som varit fosterbarn har sämre odds i vuxenlivet.
Gunnel Wahlén tycker att förslaget om en ny lag för tvångsomhändertagna barn är mycket bra: Det utgår från barnens perspektiv, det säger att barnen ska få en vårdplan och att barnen ska få komma till tals.
Men det räcker inte, menar hon. Fosterbarnen behöver stora förändringar för att få rättssäkerhet.
- Samhället påtar sig ett ansvar för de här barnen. Det finns en lag som säger att det ska vara si eller så. Men om det inte blir si eller så? På vilket sätt kan barnet ställa samhället till ansvar?
- Kan jag åtala staten?
Hon menar att det är möjligt att ge barnen bättre skydd. Inom vården har man skapat ett kontrollsystem som gör att även den som inte kan föra sin egen talan kan klaga.
Man kan till exempel få en god man som ser till patientens intressen.
- I sjukvården finns det en organisation som tittar på om min rätt har blivit tillgodosedd.Ett liknande system skulle hjälpa fosterbarnen, tror hon. Det är en av anledningarna till att Gunnel Wahlén vill att varje barn ska få en stödperson, en vuxen som är oberoende av socialtjänsten, fosterfamiljen och föräldrarna, och som kan föra barnets talan.- Ett slags BRIS på individnivå, en sorts motsvarighet till god man, fadder och advokat, beskriver hon.
Hon vill rekrytera stödpersonen bland människor som arbetar med vanliga barn, till exempel förskollärare och barnskötare. Stödpersonen ska finnas i barnets vardag under hela uppväxten.
- Stödpersonen ska också vara som en låtsasmorfar eller låtsasfaster, någon som ser barnet, förklarar hon.
Hon önskar att hon hade fått en stödperson.
- Jag ville ha någon som gick genom eld och vatten för mig. Någon som jag var viktigast för. För samhället kan jag inte vara viktigast för. Samhället är inte en person.
Välkommen att kommentera på Aftonbladet! Här är du med och skapar Sveriges mest engagerande mötesplats och nyhetskälla med viktig information, argument och synpunkter. Vi litar på att du håller en saklig ton och visar respekt för andra som deltar i diskussionen. Självklart skriver vi inte hatiska kommentarer på Aftonbladet. Och lika självklart står vi för det vi tycker. Kul att du vill vara med!
Med vänlig hälsning Jan Helin, chefredaktör.
Läs mer om kommentarer
...