Lottas nya liv

– Men hur är det? Du ser ut som om du gråtit hela eftermiddagen, säger hon uppriktigt och möter mina rödsprängda ögon.

Det har jag inte. Jag har en av mina migränattacker. Men med hjälp av två Treo comp har jag tagit mig till restaurangen där hon ska tala ut. Jag lägger gaffeln på papperen med frågor, fråga mig inte varför, så förvirrad är jag, tar sats och börjar med det enkla.

 Hur känns det att få leda ”Söndagsöppet”?

– Det är hur kul som helst. Det är väldigt roligt att jobba i redaktion.

  Pirrigt?

– Nej, det är det inte. Inte om man jämför med att sjunga i schlagerfestivalen. Då är man helt själv, nu är vi några stycken.

  Du ska turnera samtidigt, tillsammans med?

– Lasse Berghagen, Loket och Jörgen Mörnbäck, säger hon hjälpsamt.

  Visst ja. Kommer du orka?

– Jag har turnerat i 15 år. Varav elva med dansmusik. 40 mil buss nästan varje gång och jag kör bussen själv också.

  Du skämtar?

– Nej. Vi är bara tre i orkestern som kan köra buss. Jag kör ofta.

  Har ni ingen chaufför? Carina Jaarnek åker privatplan om det behövs. Var är ert privatplan?

– Nej, nej, vi har inget sånt. Vi packar våra väskor, åker 40 mil, packar upp våra saker, det brukar ta en och en halv timme, sen fixar jag huvudet och läpparna och sen spelar vi i 4 timmar innan vi packar ner och åker till något hotell. Och då har jag till 99 procent varit uppe med barnen klockan sju på morgonen samma dag, så det blir långa dagar. Så jag är van att arbeta hårt.

  Är ni snåla? Har ni inte råd? Varför anställer ni inte en chaufför som kan bära och packa upp och ner? Jag skulle gärna anställa någon som bar hem mig.

– Nej, det har inte med ekonomi att göra. Det kan verka märkligt, men vi är ett sånt sammansvetsat gäng. När vi har tagit in någon annan – blir det lite konstigt. Det är jätteskönt att bara vara vi. Nu har jag ett glassliv. Spela fredag-lördag och sen hemma med barnen. Och det får gärna vara lite sprutt, annars har jag tråkigt.

Hon har vita gymnastikskor och enormt långa ögonfransar. Beställer en caesarsallad och vatten och stänger av mobilen och jag fastnar i min smärta.

– Hur är det, egentligen?

Jag får lust att börja grina, det dunkar i bakhuvudet, väggarna böljar och jag har tunnelseende. Jag släpar ögonen mot papperet och ställer nästa fråga.

  Har du haft något ”vanligt” jobb någon gång?

– Bara sommarjobb. Första var att stapla torv. I en lada. Vi fick 90 kronor per lada. Det var så dåligt betalt att det var grymt och det killade på kroppen och jag var väl tolv år gammal. Sen plockade jag jordgubbar. Så planterade jag skog, det gillade jag fast det var tungt. Sen var jag kassörska på Esso Motorhotell och där blev jag kock. Och jag jobbade som kantor i kyrkan under hela gymnasiet.

Torvstaplare. Måste vara skönt att ha något att falla tillbaka på, eller hur? Lotta Torvberg. Hon bodde i ett hus av torv? Med torvigt hår hon höll sig torr?

Lotta tuggar och tittar oroligt på mig. Två Treo comp är helt klart en för mycket. Golvet gungar under mig. Huvudet känns som om det ska sprängas. Jag tar en fråga till på måfå, från mitt papper.