Här föds 1 000barn för mycket

De ler och hejar på, ingjuter mod och ger bedövning. Men när de kommer ut till personalrummet, stönar de. Avdelningens personal är i uppror.

– Nu går det inte längre, säger barnmorskan Susanne Elghorn.

– På våra genomgångar säger alla ”hjälp”. Flera är långtidssjukskrivna, någon har högt blodtryck, någon lider av depression. Vissa får ingen lunch, vi har ingen tid för återhämtning eller att prata.

– I går hann jag inte kissa, säger barnmorskan Lisbeth Åkerlind.

– Det ska man inte göra på arbetstid, säger Eva Guillier med ett snett leende och förklarar vad hennes tjänst som biträdande chefsbarnmorska innebär:

– Jag har hand om utveckling och mål, men arbetar mest med att hålla huvudet ovanför vattenytan.

Anledningen till missnöjet är att det föds långt fler barn än planerat på Södersjukhuset. Avdelningen är bemannad för 4 300 förlossningar, men det blir troligen 1 000 fler. Ändå måste personalen avvisa 15 – 20 procent av patienterna för att det är fullt. Trycket är hårt i hela Stockholm, om trenden håller i sig kommer åtta procent fler barn att födas i år jämfört med 1999.

– Det är svårt att peppa personalen att hålla modet uppe. Jag ser ju hur läget är, säger chefsbarnmorskan Marianne Gertzell.

Vid tiotiden på förmiddagen är avdelningen full. Barnmorskan Gunnel Peandell låter som en hotellförmedlare på turistbyrån när hon jagar platser åt kvinnor i värkarbete.

– Vi har precis fullt här, var bor du? Ska jag ringa Huddinge? Häng kvar, det kan ta en stund... Nej, tyvärr, men dröj kvar ska jag höra med Karolinska... ja, du, där var också fullt... kanske Södertälje (mimar: kan de inte svara snart?) ...lägg inte på, vi har inte glömt dig... nej, tyvärr, de hade inte heller plats. Vänta ska jag höra med Danderyd (mimar: det brukar inte gå) ...då ska jag se hur det ser ut i Nyköping...

Skiner upp:

– Jo, I Nyköping fanns det en plats. Ta en taxi och spara kvittot så får ni tillbaka pengarna av landstinget.

Nästa par som ringer blir arga. De ser inte Nyköping som ett alternativ, förklarar mannen. Efter 20 minuter slänger han på.

Tre gånger per dygn, när ett vårdlag lämnar över till nästa fylls receptionen med barnmorskor och undersköterskor för avrapportering.

De samlas kring förlossningens centralpunkt: tavlan. Den ser ut som en V75-tablå. Där står bland annat namn och ålder på varje kvinna, hur många gånger hon fött, hur länge hon varit gravid, om vattnet har gått och hur många centimeter hennes livmoderhals öppnat sig.

Då och då kommer en barnmorska och uppdaterar: 2 centimeters öppning ersätts av en 4. Målet är 10 centimeter. När livmoderhalsen är helt öppen är kvinnan färdig att föda. Går allt som det ska står platsen till förfogande för nya öppningsvärkar några timmar senare.

Telefonen lugnar ner sig under eftermiddagen. I receptionen får den tjutande kopiatorn och skrivmaskinen utan punkt (ja, det är anmält) vila, barnmorskorna är i salarna. Dämpad jämmer tränger ut genom dörrarna.

Med nattgänget kommer barnmorskan Marie Holmberg. Hon har fotsid grön kappa som hon tar av sig när hon ska plocka ut bebisar. På väg in till Susanne Warnehed, 38, som föder sitt femte barn, bättrar hon på sitt rosa läppstift.

Susanne är tyst och tålig, men säger att hon börjar få panik.

– Då ska jag känna försiktigt, för jag vet att det är jätteobehagligt.

– Före tolv är barnet ute. Det blir på dagens datum, lovar Marie.

Susanne håller hennes löfte. På tre krystningar är flickan ute. Det blir två praktförlossningar i rad, några timmar senare kommer Patrik och Eva Kaisers son ut på två krystningar och ett stön. Marie får springa genom korridoren för att hinna.

Livet är här. Döden också. En kvinna vars foster dött fäller tårar.En blek man har huvudet mellan sina händer, hans älskade blöder och han är rädd för att hon ska dö. Deras foster kommer inte att få leva.

– Vi konfronteras med jobbiga situationer och med vad som är många människors största stunder, det är jätteviktigt att vi känner att vi kan göra ett bra jobb, säger Susanne Elghorn.

Det råder uppbrottsstämning på kliniken. Barnmorskan Christina Österberg är en av dem som slutar.

– Jag ska börja på Danderyd, jobba kontorstid och ta hand om kvinnor som ska föda med planerade kejsarsnitt.

– Vi är körda i botten, många som varit här länge är på väg. Jag tycker synd om dem som blir kvar.