Måste en bra manlig förebild vara duktig på att bygga kojor?

RELATIONER
Krönikör: Pelle Andersson, 30, Är journalist på Aftonbladets kulturredaktion
Krönikör: Pelle Andersson, 30, Är journalist på Aftonbladets kulturredaktion

Som nybliven pappa läser jag en massa böcker om barn. Det intressanta med böckerna är att vi män ofta anses, som i mycket av den moderna kvasipsykologin, vara från en annan planet. I detta fallet från den allra avlägsnaste – Pluto.

Problemet är att mannen i första hand ses som ett stöd åt och en avlastning till kvinnan. Det är som om författarna till dessa böcker om barn inte har fattat att många män i dag faktiskt kan städa, laga mat, tvätta och diska – och ta hand om barn.

Men de värsta böckerna är inte skrivna av Penelope Leach, Sheila Kitzinger eller Elisabeth Fenwick – vilka alla är kvinnor och har skrivit de mest spridda böckerna i genren.

Värst är grabbarna. Minst dålig är Dick Sundevall. Värst är Åke Högberg och Jari Sinkonen.

Sundevall försöker i alla fall överbrygga skillnaden i kön – men anser precis som Högberg och Sinkonen att grabbar är grabbar. Punkt.

Resonemangen slutar ofta med att vi män ska vara manliga förebilder. Ok, jag är gärna det, men vad är en sådan?

I kvasipsykologiska böcker som Högbergs ”En liten bok om konsten att vara pappa” och Sinkonens ”Tillsammans med pappa” får man intrycket att det bara finns en sorts manlighet – en som bygger kojor, snickrar på huset, spottar snus och sparkar boll. Det är djupt konserverande. Den manliga förebilden kan lika gärna vara en homosexuell med Harley Davidson, en muskelbyggare som odlar pelargoner eller en änkeman som försöker klara av jobbet, tvätten, städningen, matlagningen och hämtningen på dagis – som struntar i fotboll, cykelmekande och kojbyggande för helt andra aktivititer som fågelskådning, ridning eller svampplockning ute på landstället.

Eller en helt annan man. Och det är själva poängen.