”Vi drabbades av otrohet”

RELATIONER

Terese, 35, ensamstående.

3 barn, 11, 10 och 7 år.

”Jag hade det bra med min man, två små barn, stort hus, god ekonomi.

När jag kom tillbaka till jobbet från mammaledigheten var jag harmonisk, glad och öppen. Särskilt en person fick jag bra kontakt med. Allt oftare åt vi lunch ihop, sedan började vi träffas efter jobbet också. Han var spontan, uppmärksam, gav mig komplimanger. Helt annorlunda än min man.

Ja, det tog inte många månader förrän vi hade gått över gränsen. Vi träffade i smyg så fort vi hade tillfälle. Min man märkte ingenting förrän han råkade höra ett ganska hett telefonsamtal. Han blev inte arg, men bröt ihop.
Det finns ingetmer kränkandeI familjeterapin förklarade jag att han var ointressant och hindrade mig från att växa som människa. Jag föredrog den andre. Så vi flyttade ihop. Efter knappt två år hade vi fått barn och även vårt liv blev vardag och rutin.

Sent i våras meddelade han att han ville leva själv – vår relation var över. Som planerat åkte vi ändå på semester ihop. Jag förstod inte varför han alltid skulle ha hand om vår gemensamma mobiltelefon. Det var för att hålla kontakten med sin nya kärlek. Han hade varit otrogen i nästan ett år.

Det bästa jag har gjort under den här hemska hösten är att slänga ut honom från huset. Det hade varit ännu djävligare om vi hade bott tillsammans, medan han letade efter lägenhet.

Min lärdom är att det inte finns något mer kränkande än att bli bedragen.”

Michael, 31, singel:

”Det här hände när det var på upphällningen med min dåvarande flickvän.

På krogen träffade jag en häftig tjej och på något sätt så visste vi med en gång vad vi ville.

Men det är klart att jag hade beslutsångest – jag bodde faktiskt ihop med en annan. Men sedan tänkte jag att det inte skulle göra någon skada, eftersom hon ändå inte skulle få reda på det.

Så jag åkte hem med tjejen som gjorde det mysigt med levande ljus och lite vin och sedan hamnade vi i sängen. Det var fint och när vi var klara så slumrade vi in i varandras armar.

Rätt som det var vaknade jag. Det luktade konstigt och var kolsvart i lägenheten fastän det var mitt i sommaren.

Lägenheten brann och var full av giftig rök. Ett tänt ljus hade ramlat ner över tv:n medan vi höll på.

Jag lyckades slänga ut tv:n genom fönstret, men det brann i väggarna.
Vi satte eld på hennes lägenhetPlötsligt var ambulans och brandkår där. Ambulanskillarna tyckte att jag var konstig som propsade på att duscha. De fattade ju inte att det enda jag tänkte på var att inte bli upptäckt.

Som tur var hade jag klätt av mig i badrummet, så mina kläder hade klarat sig från rökskador.

Sedan tvingade de i väg mig till sjukhuset.

Där blev det ännu värre. Sjukhuspersonalen trodde jag var tjejens fästman. De tog kontakt med hennes föräldar och lämnade över luren till mig. Jag som inte ens kom ihåg vad hon hette. Svettigt.

När jag kom hem sade jag att jag hade somnat hos en kompis. Nästa dag läste jag i tidningen om ett par som nästan hade blivit innebrända. Killen var jag.

Jag får fortfarande stora skälvan när jag tänker på hur nära jag var att bli upptäckt. Men för själva otroheten har jag aldrig haft samvetskval.

Killar och tjejer har nog olika syn på det.”

Anneli, 45. Gift med Bo i 15 år.

Två barn, 15 och 5 år:

”När Bosse och jag gifte oss var total trohet en självklarhet.

Men så blev det inte.

Under några år har Bosse mått ganska dåligt. Han har haft problem på jobbet och börjat dricka lite för mycket.

Så en dag när jag var ensam hemma ringde telefonen. En okänd kvinna presenterade sig och undrade om jag var gift med en man som hette si och så.

Hon sade att han var otrogen med hennes brors fru. Hon stod inte ut med att tiga, eftersom hon själv en gång hade blivit bedragen. Till helgen när jag skulle åka bort med barnen hade Bosse och hans älskarinna planerat att bo i vår lägenhet.

Jag ringde honom på jobbet och krävde att han skulle komma hem omedelbart. Han grät och ångrade sig. Men sade att de bara hade träffats två–tre gånger.
Hennes svägerska ringde och berättadeEfter några gånger i familjerådgivning hade han bestämt sig: Han ville stanna med mig och barnen. Så vi fortsatte leva tillsammans. Jag insåg att jag var beredd att leva med honom även om han skulle ha haft en älskarinna. Jag älskade honom. Men lögn och dubbelspel skulle jag aldrig stå ut med.

Så gick det ett år. Kanske kände jag på mig att något inte stämde, men jag trängde undan det.

En kväll i somras ringde den minsta ungen från landet och sade att pappa pussade på en tant i köket.

Då brast allt. Samtidigt blev jag lugn. Jag hyrde en bil och for raka vägen ner till Skåne.

Vid sextiden på morgonen var jag framme. Jag gick in i stugan, packade ner mina och barnens saker, väckte dem och så for vi därifrån. Men jag hann se den andra.

Det är inte otroheten i sig som är det värsta, utan sveket. Att han ljög. Så länge.

Nu mår jag lite bättre än i början, då jag bara ville dö. Jag fixar jobbet och barnen och sover någorlunda på nätterna.

Vi ska skiljas.”