RELATIONER

forts: Lena Endre

Foto: CAROLINE ROOSMARK

– Man ser det så tydligt när man har hängt med ett tag. En del kan verkligen inte hantera framgång, det är nästan värre än motgång. I motgång kan man åtminstone bygga sig en illusion om att andra har lyckats oförtjänt, och därför sitter jag här. Men den där framgången och högmodet är värre, och man tänker, aj, aj, vad det kommer göra ont när han trillar...

I Colin Nutleys film ”Gossip” är ni många primadonnor som kamperar ihop: Margareta Krook, Helena Bergström, Marika Lagercrantz, Eva Fröhling ? Hur gick det under inspelningen?

– Jag ska säga att så kul som vi hade de där sista inspelningsdagarna när vi var allihop tillsammans det har jag nästan aldrig haft. Det var fruktansvärt roligt, och vi sa: ”Vi får ju aldrig spela ihop på det här viset. Som killarna får.” Manliga skådespelare spelar ofta ett gäng grabbar som är advokater, kriminella, poliser eller vad det nu är. Vi kvinnliga skådespelare får oftast vara en drottning här och en fru där och en älskarinna där. Det är ytterst sällan vi får vara en grupp.

Så nu har ni klumpat ihop er ordentligt, och ska ändra på det?

– Ja, vi hade storslagna planer på vad nästa film skulle bli... Det var väldigt, väldigt skojigt. Och det roliga är att arbetet aldrig har gått så friktionsfritt, någon gång. Colin berättade att många sagt till honom: ”Men snälla Colin, nu har du väl ändå tagit dig för med något omöjligt, nu har du satt dig i klistret?” Och den ena efter den andra kom till inspelningen och frågade klentroget: ”Hur går det?” Det är ganska intressant att alla tror att det här inte skulle kunna gå, att kvinnor inte skulle kunna vara sams.

– Det var tvärtom. Vi kom och gick smidigt i sminklogen på morgnarna och så hade vi mycket mer tid att sitta och skvallra före tagningarna. Det är alltid mycket mer besvärligt när vi har män med, för de är både mer fåfänga och koketta.

Den där kvinnliga rädslan för att släppa fram andra kvinnor kanske alltså beror på att kvinnor är för lite tillsammans?

– Ja, jag tror det. Det är också mycket mer som handlar om bristande självförtroende hos kvinnor än vad man tror. Det är som om man när det kommer till kritan inte vågar lita på att vi, utan män, ska kunna åstadkomma något bestående. Så ju mer jag läser om Maria Stuart och Elisabeth så gillar jag dem. De stod upp för vad de gjorde.
Man tål inte att en kvinna springer ur leden

Har du någon tid för vänskap egentligen, nu när du precis har gift dig och har två barn, och dessutom en premiär hängande över dig?

– Jag försöker. Jag har ganska mycket olika väninnor. Några väldigt långt bakåt, och några ganska långt bakåt. Det är inga relationer som man jobbar på som med sin äkta hälft, men det är ändå en kontinuitet, man kan anförtro sig och känner tillit, men utan att man behöver ha medhåll.

– Det är inte som att ha bekanta som inte säger vad de tycker. Sånt är förskräckligt. Har man riktiga väninnor, då kan man få höra olika aspekter, utan att man har ihjäl varann, eller slutar umgås. De få människorna är ju de viktigaste vännerna man har.

– Jag kan sakna mina vänner otroligt mycket när vi inte ses på länge. Jag är nog en väldigt social person. Jag tycker om att umgås mycket med folk.

– Att ha vänner är ju att på lång sikt, kanske under ett helt liv, föra en kontinuitet med förtroenden, att erkänna varandra i nya faser. Ibland kan man gå isär, och så möts man igen. Det är en viktig känsla att kunna säga inte bara att jag har vänner utan att jag är en vän. Och det tar ju tid att bygga såna relationer. Det kräver någonting. Det går väldigt kvickt att förlora en vän, att ha sönder en vänskap.
En del kan verkligen

inte hantera framgång

– Gud som jag har rusat på och jobbat, och missat en massa. Jag kan inte heller upprätthålla kontakten med alla de människor jag skulle vilja.

Sätter man inte ofta sina vänner på undantag, i jämförelse med den enorma energi man har lagt på förälskelser genom åren?

– Det är ju så det är. Jag tror det. Kärleken kräver så stor plats. Man vet ju inte heller om det ska bli på tok eller om det ska bli bra, och det är ju en del av äventyret att man inte vet det i förväg. Man har lagt ner en himla massa energi, men det är ändå ett slags fortplantningsenergi, man hoppas att ”det här är nog min man, och det här ska nog bli bra”. Så satsar man all kraft, med hull och hår, på att det ska bli bra. Och så blir det inte det.

– Då har man väninnorna (skratt).

Men med sommarens romantiska giftermål i minne kan man konstatera att när Lena träffade Richard Hobert så blev det i alla fall bra. Fast det tog lång tid. Först tackade hon nej till att vara med i hans film ”Spring för livet”. Hon läste halva manuset, ringde upp och sa: ”Tyvärr, jag är inte med i våldsfilmer.” Han förstod då att hon inte hade läst hela manus och övertalade henne att göra det. Sedan blev de arbetskamrater, men kärleken dröjde flera år.

forts: Jag kände en nästan fobisk skräck inför att framträda