Foto: CAROLINE ROOSMARK
RELATIONER

forts: Lena Endre

– Det var helt annorlunda. Att man jobbar en massa tillsammans och lär känna varandra. Det vanliga är ju att man förälskar sig på ett tidigt stadium, och att det handlar om projektioner. Med Richard var det absolut ingenting i början, och det var sådär superartigt och hurtigt, inte tillstymmelse till andra känslor.

Ändå var du inte osäker på vad det var när känslorna ändrade sig?

– Nej, inte alls. När man får de där känslorna vet man ju att klockan är slagen. Det är ett plötsligt ögonblick av klarsyn. Herregud, det är en knockout! Vad är det här? Och man försöker fly, för det är helt fel, det får inte ske.

Ni blev förälskade under inspelningen av filmen ”Ögat”, en ganska tabubelagd situation eftersom han var regissör och du en av skådespelarna.

– Ja. Det är ju helt tabu. Det är sånt som inte får ske, och det är ännu värre när det händer med regissören eftersom det kan drabba hela balansen i teamet.
Det här är min man, det här ska nog går bra

Hur ser livet ut just nu?

– Nu är jag här, i Stockholm, och pendlandet ner till vårt hus i Kivik i Skåne är över för den här gången. Nu åker vi ner bara enstaka helger. Ju närmare premiär jag kommer desto mer stannar jag hemma. Jag har ju varit otroligt lat så länge nu, så jag vet inte hur det här ska dra i gång med mig nu.

Du har gått ner i varv, men det är väl också något man nästan måste göra när man träffar en ny kärlek?

– Ja, dels det, men också det att jag hade jobbat nonstop under så många år. Och varje sak man gör kräver mer, det blir en sådan otrolig ansamling energi. Det kostar mer och mer på något sätt. Jag har också haft mycket tunga stora roller de senaste åren.

– Jag kan inte jobba på och göra en sak på dan och en på kvällen som jag gjorde förr. Jag orkar inte längre. Man bränner sig i alla ändar, och har man dessutom ett par småbarn så är det färdigt med det där. Det är ganska skönt att bestämma sig för en sak och koncentrera sig på det. Jag börjar faktiskt tillåta mig att fråga mig: Vad ska jag lägga min energi på? Jag har inte all tid längre. Är det halva livet kvar så är det väldigt bra.

– Min pappa brukar säga: ”Äsch, tyst på dig, man räknar till hundra.” Så då gör jag det. Och då kan man ju faktiskt kosta på sig allt möjligt skoj.

Hur känner du inför ”Trolösa” nu, du har turnerat med den på flera utländska filmfestivaler under hösten?

– Det var ett enormt arbete med den filmen, och det kostade mig väldigt mycket, men det är klart att jag är glad över den. Den kommer att leva ett eget liv nu. Om man sjunker in i filmen ordentligt när man ser den, så finns där något som är nästan meditativt, och den kan utlösa väldigt mycket saker ur ens eget liv. Du hinner ställas mot dig själv.
Jag har ju varit lat så otroligt länge nu

– Överallt har det varit otroliga reaktioner på ”Trolösa”. Det var en ung tjej som föll i mina armar i Colorado och berättade att hon hade ringt sin mamma och att den här filmen hade gett henne så mycket. Jag kände att hela filmen vore värd att göra bara för hennes skull. Och så har jag suttit i paneldebatt med Al Pacino på filmfestivalen i Colorado, och det var ju inte så tråkigt (skratt). Det jobbiga var bara att för varje visning så förväntades det av mig att jag skulle hålla ett litet tal som inledning till filmen. Det var tur att Richard var med, för som blyg svensk tyckte jag att det där var hemskt i början. Hur otränade och konstiga vi är! Det är nästan en sjukdom, det där att vi inte vågar ställa oss upp och prata. Men nu var jag tvungen. Det var bara att säga till sig själv: kom över det! Och alla därborta tror ju att man ska tycka att sånt där är så kul, och man spelar med och låtsas att man tycker det, fast man i själva verket håller på att få hjärtslag.

– Det var inte klokt. Jag kände en nästan fobisk skräck inför att vara tvungen att framträda, tills jag kom på: Lena, du är skådespelerska, du är van att stå inför en massa människor? Men inte som sig själv. Jag fick göra om det till att jag var en skådespelerska som berättade om mitt arbete som skådespelerska. Då gick det bra.

Hann ni inte vara lite lediga också?

– Jodå. Richard och jag red i väg på hästar upp i Klippiga bergen. Sen när vi kommer upp på toppen då säger cowboyen som är med oss att nu när vi har en regissör och en skådespelare med så kunde det kanske passa med lite cowboypoesi. Så sliter han upp en liten läderbok och läser två dikter. Ganska bra, och lite roliga, med knorr på slutet. Vi var helt fascinerade. Sen frågade han om vi hade sett "Breaking the waves", och vi hade en filmdiskussion om den och om Dogmafilmer medan vi red ner. Han var insatt i allt.

– Världen är bra stor. Man blir överraskad hela tiden. Och då blir man hoppfull, för då känner jag att allt jag gör, varje liten film eller produktion, den landar någonstans hos någon som den har betydelse för. Precis som andras grejer kan landa hos mig.

– Jag var till exempel på en konstutställning av Ola Billgren i Skåne i somras, och det var inte många verk, men jag kände plötsligt att konst var livsviktigt för mig, att jag måste ha den tavlan. Jag hade inte råd, det var väldigt synd, men jag kände att den där vill inte jag leva utan.

– Alla vi som håller på med teater, film, dans, musik, vi berättar ju om livet. Det är vad vi håller på med. Ibland berättar man komiska historier, ibland berättar man tragiska historier. Men man behöver det här, precis som man behöver mat och kärlek, behöver man ha sitt liv berättat.

arkiv Lena Endre

Åsa Mattsson