Äran är borta – nu kan ju vem som helst bli Lucia

RELATIONER
Marie Söderqvist, 32, journalist och samhällsanalytiker
Marie Söderqvist, 32, journalist och samhällsanalytiker

Att betrakta ett modernt luciafirande på dagis eller i låg- och mellanstadiet är att se på ett hav av lucior med en och annan tärna. Alla är lucior och ingen vill längre vara tärna. Eftersom alla är lucior har poängen med att vara lucia fullständigt försvunnit.

Å ena sidan är det förstå gulligt med luciatågen där alla är lucior.

Å andra sidan är dagens luciatåg ett utslag av en rätt vedervärdig dagismentalitet som går ut på att total rättvisa ständigt ska råda och definitionen av rättvisa är att alla är lika och ska behandlas lika.

Första gången jag gick i ett luciatåg, i mitten på det jämlikhetssträvande 70-talet, var lucian blond och lång och hette Camilla. Det var på lekis.

Själv korades jag något senare till lucia ett par gånger, varav den ena gången var som Vargöns lucia på landet i Västergötland.

Att vara lucia i Vargön ansågs vara en stor och hedrande uppgift.

Repeterandet drog igång så fort höstterminen startade. Det var dikter och sånger som skulle läras in. Det rätta skridandet skulle arbetas fram och utstyrslar planeras. Inget lämnades åt slumpen. Alla tärnor skulle ha samma glitter och lucian hade en riktig ljuskrona smyckad med äkta lingonris och röda band.

Historierna om luciorna som svimmat av nervositet och värme och fallit raklånga ner i orkesterdiket var många.

Det var nervöst och ett visst mått av elitism rådde definitivt. De som sjöng solo var de som var bäst på att sjunga, den som var lucia hade vunnit någon sorts kombinerad ansvars-,

popularitets- och duktighetstävlan och de som spelade instrument var faktiskt skickliga.

I dag har det blivit vars och ens rättighet att få vara lucia och då har förstås hela äran och utmaningen försvunnit.

Tyck till! har Marie Söderqvist rätt!