Årets sämsta sexskildringar

1 av 2
RELATIONER

Sexskildringar har blivit en självklar del av den fina litteraturen.

Men hur slakt får det egentligen bli?

Kvinna har – med hjälp av kulturlivets mest belästa recensenter – utsett de sämsta sexskildringarna i svensk litteratur under år 2000.

Recensenterna vill vara anonyma, men det är inte vi. Här är det som tände av oss mest under år 2000.

Gott nytt år, hälsar Kvinnaredaktionen!

Lord Nevermore av Agneta Pleijel

”Han blåser undan håret från hennes vackra panna och andas lätt mot den. Han vaggar henne i sin famn. De är två barn, han och Krystyna. Det ena barnet måste oavlåtligt förföra det andra. Och de måste älska på nytt. Det går inte på annat sätt.

Barnet vet inte av några gränser. Mjölken i moderns bröst rinner ner i dess strupe som nektar ur alltets spenar.

Till detta ögonblick vill människan alltid återvända.

Människan vill dia alltet. Det är samlaget. Det är extasen. Men i extasen gömmer sig förintelsen. För att förbli – ett subjekt, ett medvetande – måste människan upprätta en skillnad mellan sig och den andre. I samma ögonblick blir hon en övergiven. Så som Stanislaw är övergiven så fort Krystyna inte är hos honom. Ändå måste han lämna henne för att inte förgås. Bara genom inbillningen och konsten får människan ett ögonblicks frist.

/--/
De måste älska på nytt. Det går inte på annat sätt.

Den moderna människan tror varken på inbillningen eller det gudomliga längre. Hennes verklighetssinne förbjuder henne det. Vad har filosoferna, till exempel Bertrand Russel, att säga om det gudomliga? Att det är en atavism, en restprodukt. Vad säger Wittgenstein? Att det som inte kan uttryckas i språket inte finns. Och Heidegger?

Säkert något genialt fast dessvärre oläsligt.

Han ligger i sängen bredvid Krystyna. De har älskat. Krystyna grät, han vet inte varför.

/--/

Kärleken förslår inte. Och inte konsten heller.”

Juryns motivering till vinnaren:

Maken till pretentiöst pladder och intellektuellt flum får man leta efter. ”Människan vill dia alltet.” och ”Mjölken i moderns bröst rinner ner i dess strupe som nektar ur alltets spenar.” Så pinsamt att läsa att hela Kvinna-redaktionen rodnar.

Att de älskande är som barn ger otrevliga anspelningar.

Och vem tänker egentligen på Wittgenstein under extasen?