Systerns nyårslöfte gav Kristina livet tillbaka

1 av 2
Systrarna Lena Ryliden och Kristina Törnkvist.
RELATIONER

LULEÅ

På nyårsdagen för tio år sedan fick Kristina Törnkvist ett telefonsamtal. Det var hennes syster som berättade att hon ville ge henne en av sina njurar i nyårsgåva.

– Jag bara grinade rakt ut. Det är den största gåva jag någonsin har fått.

Lena Ryliden, idag 57 år och Kristina Törnkvist, 47 år, systrar, hade inte mycket kontakt under uppväxten.

Lena Ryliden är tio år äldre. Hon flyttade hemifrån och skaffade barn tidigt. De träffades någon gång per år hos föräldrarna.

Numera har de en nära relation, trots att det geografiska avståndet är stort. Lena Ryliden bor på Tjörn, Kristina Törnkvist i Luleå.

De pratar i telefon, hälsar på varandra och ibland skickar Kristina Törnkvist några blomstercheckar.

– Det behöver inte vara någon bemärkelsedag eller så, men jag vet att hon älskar blommor. När vi träffas brukar jag köpa kläder åt henne också.

Fyra år efter operationen bjöd hon sin syster på en resa till blomsterparadiset Mainau i Tyskland.

Men Kristina kan aldrig kompensera det hon har fått.

– Det enda jag kan säga är att jag skulle ha gjort samma sak för henne, men det kan jag ju inte nu.

Efter transplantationen känner de sig sammanknutna på ett speciellt sätt. Ingen av dem tycker att tacksamhetsskulden ligger i vägen för deras relation.

Vågar man bli arg eller sur på en syster som man har fått en njure av?

– Jag har aldrig varit arg på Lena, vare sig före eller efter transplantationen. Men jag kan säga vad jag tycker åt henne.

Lena Ryliden har två gånger i livet fått uppleva att någon behöver hennes njure. Först när hennes bror blev sjuk. Sedan när hennes syster också blev sjuk.

– Jag tror att en sådan här frågeställning kan skapa mycket rädsla och skuld i en familj, säger Lena Ryliden.

För många är det självklart att ge en njure till sina barn. Men till andra? Till syskon som man inte har haft kontakt med på många år?

– Vad det handlar om är både kärlek och livssyn och jag har alltid varit en som har tagit mycket ansvar, storasyster som jag är, säger Lena Ryliden.

Kristina Törnkvist minns hur det kändes att vara den som ställde frågan.

– Det var väldigt svårt. Särskilt som jag redan vid 19 års ålder hade lämnat släkten i Västergötland och flyttat till Luleå, vilket gjorde att vi inte hade så mycket kontakt.

När brodern blev sjuk tidigare i samma njursjukdom, ställde Lena Ryliden inte upp. Hon befann sig mitt i en pågående skilsmässa och orkade inte.
En sådan här frågeställning kan skapa mycket rädsla och skuld i en familj

Brodern fick tre njurar från avlidna, därefter avled han i cancer, något som kan ha berott på alla de starka medicinerna han var tvungen att ta.

– Jag valde inte Kristina framför min bror och det klargjorde jag för honom. Det var tiden som avgjorde, säger Lena Ryliden.

När Kristina Törnkvist hade varit sjuk i nästan tio år fick hon också en avlidens njure. Den stöttes bort och efter det var hon tvungen att gå på dialys tre gånger i veckan. Det tog fyra, fem timmar per gång.

– Mina söner har tidigt fått lära sig att hjälpa till hemma.

Vid den tiden hade Lena Ryliden ett stabilt liv och var lyckligt omgift. Hon var mogen att ge bort sin njure.

Utredningarna visade att hon var en lämplig donator. Hon förbereddes på att det var en stor operation och att hon skulle bli sjukskriven i sju veckor.

I april 1991 ägde transplantationen rum på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. De låg i sängarna bredvid varandra under operationen.

– Det är hennes högra njure som sitter i min vänstra ljumske, säger Kristina Törnkvist.

Ingen av dem har någonsin ångrat vad de gav eller vad de tog emot, men det har satt outplånliga spår i deras medvetanden.

– Jag tog ju en del av mig och lämnade till Kristina för att hon skulle få livet tillbaka. Det är en känsla som inte går att beskriva i ord, säger Lena Ryliden.

Ulrika Vallgårda