1 av 2
Mina favoritresemål i världen: Legoland i Danmark är et jättebra barnfamiljställe. Så välgjort, och inte alls så kommersiellt. New York tycker jag är suveränt. Där vill jag bara gå omkring på gatorna, det gör mig lycklig. Vietnam, där har jag varit i tjänsten, men jag skulle så gärna vilja åka dit på semester också.
RELATIONER

forts: Anna Lindh

– Om jag återvänder till hur det var när jag var miljöminister så var vi några stycken som var oerhört entusiastiska till vad man kunde göra med miljöfrågorna inom EU, samtidigt som vi drev dem väldigt kritiskt. Man kan ju göra både och.

Vi kanske behöver ha den här EU-makten i knät för att den inte ska kännas så främmande och långt bort?

– Ja, det tror jag. När jag är ute och pratar i skolorna ibland så möter jag ibland elever som nästan blir irriterade över att utrikesministern har tid att vara där, de tycker att jag borde ha viktigare saker för mig. Men inget är viktigare. Och det är inte bara för deras skull jag är där, utan för min egen skull. Det är viktigt för mig att kunna förklara EU-frågorna för en normalintresserad 17-åring.

Om vi jämför hur du är i politiken med hur du är privat, tar du strider eller gjuter du hellre olja på vågorna?

– Alltså?där är jag nog en sån som inte vill ha bråk. Politiskt måste du kunna ta konflikter, men privat tycker jag inte alls om det. Min man kan bli tokig på mig i såna där normalsituationer, som när man handlar i en affär och får en dålig vara eller får halvkall mat på krogen. Jag klagar inte.

Om du köper ett klädesplagg som det är fel på, så går du alltså inte tillbaka och byter det?
Att vara politiker är ingen karriär för mig– Nej, jag hittar på 15 anledningar för att få slippa(skratt).

Hur är det med barnen hemma då? Om du ska förhandla med dem om veckopengen eller sätta gränser för hur många glassar de får ta ur frysen, hur går det?

– Jag vet hur det är med min tioåring. Han har ofta så himla bra argument!

Han kanske går i dina fotspår?

– Hoppas inte det, jag vill nog helst att de ska välja såna där jobb som inte är så offentliga. Jag tycker att det är jätteroligt själv, men ser jag det från mammans perspektiv så är det inte den trygga och harmoniska framtid jag önskar dem.

– Fast jag blir jättestolt när jag hör honom. Särskilt kul är det när han vinner mot min man. Det är nästan ännu bättre än när han vinner mot en själv.

När det gäller skandaler så tycks de inte ens snudda vid dig. Förutom något gammal bråk om bostaden så är det inte mycket till skvaller man kan rota fram om dig?

– Det var väl lite mera av politiskt bråk när jag var miljöminister, men jag får hålla med om att det är rätt lugnt. Ta i trä, ta i trä (Anna knackar i bordet).

Du beskrivs som välformulerad, kompetent och trevlig. Är du verkligen sådär trevlig?

– Men jag har läst tvärtom också. I Svenska Dagbladet vill jag minnas att det stod att jag, ja, kanske inte var direkt otrevlig, men inte kunde konversera. (skratt)

Men hur har politikerrollen förändrat dig på de här 17 åren som har gått sen vi sågs?

– Hmm, jag tror att jag är bättre på att lyssna på andra nu, jag försöker förstå varför folk tycker som de tycker. När jag var yngre drev jag mina egna åsikter hårdare. Men det är svårt att veta hur mycket av det som är politikerlivet, och vad som är livet självt.

Anna är född i Stockholm, uppväxt där och i Enköping med pappa som är konstnär (hon har en tavla av honom på arbetsrummet), mamma som är lärare, och en sladdsyster som är tio år yngre.

Hur har din uppväxt präglat dig?

– På ett sätt en väldigt fri uppväxt, jag fick lära mig att tycka och argumentera. Sedan var jag jättestorasyster eftersom min syster var så mycket yngre. Men det har varit kul för båda parter, jag har en väldigt bra relation med min syster.

– Sedan hade vi det väldigt ekonomiskt knapert, och det tror jag också har varit bra. Jag inser hur det är för människor som ska klara sig på väldigt lite pengar. När jag var kulturborgarråd i Stockholm såg jag mycket av det här, att många ansvariga inte kunde förstå att små summor kunde ha en avgörande betydelse för konstnärer.

Du är mycket intresserad av konst. Försöker du se utställningar och gå på konstmuseer när du reser?

– Ja, fast det är svårt att hinna. Oftast får jag nöja mig med att bara promenera runt en stund i stan. Jag kan bli tokig på det där att du bara går till ett sammanträdesrum. När vi får utländska gäster hit har jag sett till att de får komma utanför stan. Jag minns när vi tog den franske utrikesministern till en liten krog i skärgården där de bara serverar en enda rätt, och det var hål i taket, och han hade ju aldrig fått göra något sånt. Det är klart vi har tjusiga restauranger i Stockholm, men det har alla länder, det är inget särskilt med det. Jag vill att folk ska komma ihåg speciella saker när de varit här.

Vad köper du med dig hem från dina resor då? Har du en bokhylla full med parfymer och en garderob full med Chaneldräkter?

– Nej, nej, det jag älskar att köpa är bröd. Gott surdegsbröd som de har mycket i Tyskland och östländerna. Det måste jag bara ha med mig hem.

En surdeg? utrikesministern måste ha surdeg med sig hem. Hör du hur det låter?

– Ha, ha, ha, jag hör.

Är det många som känner igen dig på gatorna hemma i Nyköping?

– Det är det nog, du känner att du är igenkänd, men svenskar är väldigt hänsynsfulla och tränger sig inte på.

Men om du går ut med dina väninnor och dricker vin, tänker du dig för vad du säger?

–Klart att det är lite hämmande, så det händer nog oftare idag att jag tar hem folk än att jag går ut på krogen. Tyvärr.

Du åker med halvåttatåget från Nyköping, och åker hem varje kväll. Det är ändå ett någotsånär normalt liv du lever.

– Ja, Anders Sundström och Margot Wallström hade det bra mycket tuffare när de fick pendla långt hem till sina familjer, så jag tycker att jag har det bra. Sen är det mycket resor, men jag tycker ju samtidigt om att resa.

Vad tycker du om Nyköping då? Är det inte en riktig småstad med allt vad det innebär av social kontroll och revirtänkande?

– Jag har inte tänkt så mycket på det. Men det är en väldigt fin stad, jag trivs, och allting är ju så praktiskt. Alla affärer ligger på samma gata, Storgatan. Passar mig perfekt.

Är du med och är värdinna på din mans, landshövdingens fester?

– Nej, det går helt enkelt inte. Han får sköta sitt och jag mitt. Jag blir själv ofta bjuden med make, och jag måste säga att jag har svårt för det där. Jag får ofta frågan varför min man inte är med. Alla de andras fruar är ju med. Det är så konstigt. Varför låtsas att det är privat när det inte är det?

Till sist. Jag har hört att du alltid spräcker dina kläder. Alltid en reva eller spräckt slits på kjolarna?

– Det är verkligen sant. Det händer hela tiden, när jag ska kliva på bussen och gå i trappor och gå ur bilar. Ritsch, säger det. Så får jag lämna in dem hos någon som kan sy.

Du tar så stora kliv i tillvaron helt enkelt?

– Ja, man får kanske se det så.

arkiv Anna Lindh

Åsa Mattsson