”Det är aldrig för sent att ändra på sitt liv”

RELATIONER

En kvarts miljon.

Så många exemplar har sålts av ”Glasfåglarna” och ”Mosippan”.

Nu kommer Elsie Johansson med sista delen om TåPelles, en fattig utkantsfamilj under andra världskriget.

Den heter ”Nancy” och vi får följa mor och dotters kamp för överlevnad och värdighet sen fadern dött och som arv efterlämnat ett nedgånget ruckel.

Elsie Johansson debuterade som författare vid 48
Foto: RIKARD LAVING
Elsie Johansson debuterade som författare vid 48

Den heter ”Nancy” och vi får följa mor och dotters kamp för överlevnad och värdighet sen fadern dött och som arv efterlämnat ett nedgånget ruckel.

– Det känns nästan overkligt. Att hela min gamla värld som jag avskydde och älskade har blivit en trilogi.

– Att mitt språk kunde duga – denna blandning av lyriska partier och autentiska repliker.

– Jag är så hoptvinnad med min bakgrund. Men man blir mycket sannare om man vågar göra en fiktiv skildring av verkligheten än om man skriver en ren självbiografi.

– Då är det lätt att bli feg.

Elsie Johansson gick länge med sina drömmar och ambitioner låsta långt inne i sig. Hon är uppvuxen i Vendels socken på Uppsala-slätten.

– Pappa var statare och stod lågt på den sociala rangskalan. Han arbetade som skogshuggare och byggnadsgrovarbetare. Vi var fem syskon, jag var yngst. Det fanns inga böcker i mitt hem, det var fattigt och torftigt. Jag var den första som fick någon form av utbildning. Jag tog realen 1948. Sen fick jag jobb som postexpeditör.
Kvinnor ska gå ett steg efter mannen, inte ett steg föreElsie gifte sig när hon var 18, fick barn när hon var 19 och gick in i den traditionella kvinnorollen.

– Jag förväntades både klara mitt jobb på posten, sköta hem och barn utan att knota. Så levde jag i 30 år. Jag tappade bort mig själv. Att skriva var det inte tal om.

Men ingenting kunde hindra henne från att tänka. Och det gjorde hon på bussen till och från arbetet. Tänkandet ledde så småningom fram till diktsamlingen ”Brorsan hade en vevgrammofon” som kom ut 1976.

– Det är aldrig för sent att ändra sitt liv.

I dag har hon gett ut 15 böcker. ”Glasfåglarna” belönades med Ivar Lo-priset på 125 000 kronor och ”Mosippan” nominerades till Augustpriset 1998.

– Jag kände ingen besvikelse eller avund för att jag inte fick det. Men jag tycker inte om arrangemanget runt prisutdelningen. Det är lite grymt att låta de nominerade författarna sitta där och inte veta om de ska vinna eller förlora i direktsändning i tv. Ungefär som i Robinson.

I sin nya roman släpper hon fram en stark vrede hos sitt alter ego, tonårsflickan Nancy.

– Jag ville visa hur det känns att vara i underläge, att inte ha något språk och komma från en miljö där man inte har någon att diskutera idéer och tankar med. Det finns massor av unga människor som känner likadant i dag.

Elsies egen mamma har stått modell för Frida, modern i boken.

– Hennes sätt att vara, att ta sig an saker, att inte bli lamslagen. För mig var hon spisvärmen och pionrodnaden, den sköna hemkänslan, armen runt skuldrorna. Och det lever jag på än i dag fast det var 20 år sedan hon dog.

Elsie Johansson kommer att forsätta att skriva men det blir ingen mer roman om TåPelles familj.

– Det är bra nu. Man ska inte mjölka ur den hur mycket som helst.

Hon har gjort en klassresa med all den utveckling och vilsenhet det kan föra med sig.

– Egentligen reser man ensam – och det finns ingen möjlighet att köpa returbiljett.

– I mina kretsar sågs inte skrivandet som ett yrke. Att ställa sig öga mot öga med sig själv och utforska sanningen var inte sånt man skulle hålla på med.

Hennes framgångar kom att bli en stor påfrestning på äktenskapet.

– Kvinnor ska inte vara för duktiga, de ska gå ett steg efter mannen, inte ett steg före, äsger Elise Johansson.

Vinn Elsie Johanssons nya roman

arkiv Elsie Johansson

Ingalill Mosander