”Jag är besviken på alla neddragningar i vården”

1 av 2 | Foto: KJELL ANDERSSON
Inte längre i rampljuset, men i högsta grad engagerad fortfarande. I dag jobbar Sarah Wägnert som undersköterska på Mälarsjukhuset i Eskilstuna.
RELATIONER

Hösten 1997 talade alla om Sarah. Den tuffa undersköterskan som larmade om vanvård inom äldreomsorgen och blev årets svensk. Men Sarah är inte nöjd.

– De äldre blev lovade förbättringar. I stället skärs det ner inom vården, säger hon i dag.

För tre år sedan avslöjade hon missförhållanden på äldrevårdshemmet Polhemsgården i Solna. Efter det regnade det beröm över Sarah Wägnert.

Hon fick beundrarbrev, Nils Bejerots stipendium för ”visat prov på mod och medkänsla”, blev Årets svensk och fick en ny paragraf inom socialtjänstlagen uppkallad efter sig – Lex Sarah. Problemen inom vården hade äntligen uppmärksammats. Trots det känner hon sig besviken.

– Vi blir äldre och äldre. Forskare ser att fler kommer att behöva vård i framtiden, men ingen lyssnar. En dag kommer politikerna att stå där och säga ”oj då, behöver vi så många vårdplatser”, helt oförberedda.

Neddragningarna går även ut över vårdpersonalen, tycker

Sarah Wägnert. Det behövs fler biträden, möjlighet till vidareutbildning och bättre personalpolitik. Missnöjet sprider sig, de anställda byter jobb.

– Många har det tufft. Jag undrar hur vi ska lyckas motivera ungdomar att utbilda sig till vårdbiträden när lönerna och arbetsförhållandena är så dåliga. De som jobbar får offra mycket av sig själva för att hjälpa andra.

Enligt Sarah Wägnert handlar det om att äldre inte får kosta. Människor som under hela sitt liv har betalat skatt för att få känna sig trygga. Nu drar kommunen alla över en kam och struntar i individuella behov.

– De äldre måste få den vård som krävs. Ibland behövs fler än de fyra blöjor varje dygn som avsätts per person. Om en gammal man är i behov av en mjuk madrass för att förebygga trycksår måste han få det. I stället säger kommunen att de inte har råd.

I dag har stormen lagt sig kring Sarah Wägnert. Den senaste tiden har hon tagit det lugnt,

andats ut. Det var jobbigt att stå inför kamerorna, berättar hon. Intresset kom att riktas mot henne som person. Men valet att berätta var självklart:

– Vid 80 års ålder orkar man inte höja rösten. Därför måste vi som jobbar hjälpa till. De äldre nöjer sig med alldeles för lite eftersom de hade det sämre som barn. Vår generation kommer nog att ställa mycket högre krav.

Efter uppståndelsen sa Sarah upp sig. Hon träffade sitt livs kärlek, Peter, och flyttade med honom till Eskilstuna. Nu arbetar hon som undersköterska på Mälarsjukhuset.

Har du gett upp äldreomsorgen?

– Nej då, jag ville bara prova något nytt. I framtiden kommer jag säkert att återvända till äldrevård. Och om jag ser missförhållanden så grova som på Polhemsgården får jag väl starta ett nytt uppror.

Bakgrund/Lex Sarah

Hanna Blanksvärd