”Jag sätter aldrig barnen i skola i Grums”

RELATIONER

Mobbade Johanna Rosenqvist förlorade mot Grums kommun i hovrätten – och vann på samma gång:

Äntligen kom det fram att hon faktiskt mobbades

i skolan.

– Det här gör mig till en starkare människa, säger Johanna Rosenqvist.

Nu hoppas hon att fler vågar följa i hennes spår.

Johanna Rosenqvist är nu 21 och bor i Arvika med sina två döttrar. Hon läser in högstadiet på folkhögskola.
Foto: PETER MAGNUSSON
Johanna Rosenqvist är nu 21 och bor i Arvika med sina två döttrar. Hon läser in högstadiet på folkhögskola.

Strax före rättegången var Johanna Rosenqvist nära att ge upp. Hon kände sig ensam, pressen var enorm.

Grums kommun skulle ännu en gång förneka sitt ansvar för de tre år av mobbning hon utsatts för. Att dagligen ha blivit kallad ”bonnjävel” och ”dum i huvudet”.

Efter domen i hovrätten känner sig

Johanna Rosenqvist varken ledsen eller besviken.

– Jag har ju redan vunnit en gång i tingsrätten, så det spelar ingen roll. Nu hoppas jag att kommuner och skolor kommer att se allvarligare på mobbning och inte låta det gå så här långt, säger hon.

Johanna Rosenqvist tror att domen i tingsrätten kommer att få fler att kräva hjälp. Att våga stå på sig, trots att man som mobbad ofta är både ledsen och rädd.

– Händer ingenting får de göra som jag gjort, stämma kommunen. Men det känns varken som ett bra eller roligt råd. Det finns så mycket annat skolan kan göra.

Trots uteblivet skadestånd är Johanna Rosenqvist en segrare i mångas ögon. Hon har blivit en frontfigur för landets alla mobbade, någon som vågat säga stopp.

I en diskussionsgrupp på Aftonbladets nättidning har det kommit massor av lyckönskningar och hejarop från läsare som tycker att hon varit stark, och önskar att Johanna ska orka ta fallet till Högsta domstolen.

– Jag har fått ett otroligt stöd av människor från hela Sverige. Lärare, rektorer och hela skolklasser har hört av sig via brev, telefon och mejl. Det har känts jättebra.

Hon är glad över att äntligen ha fått revansch på kommunen och Jättestensskolan, som hon menar har tillåtit mobbningen att fortsätta, och i rätten förnekat vad som hänt – och påstått att hon slutade skolan på grund av problem i hemmet och för att hon varit skoltrött.

– Nu kom det ju fram att jag verkligen blev mobbad, och det var ju det jag ville, säger hon.

I dag är Johanna Rosenqvist 21 år och bor i Arvika med sina två döttrar.
För ett år sedan träffade jag mobbarna på en festPå folkhögskola läser hon in högstadiet och trivs fint. Hon är lycklig, lättad över att få vara i fred. Men det är svårt att komma över trakasserierna, att sluta våndas för att möta sina plågoandar.

– För ett år sedan träffade jag dem på en fest. Min bästa kompis gick fram och förklarade hur illa de betett sig. De nickade och såg dumma ut, berättar Johanna.

Men egentligen ville hon själv tala med dem.

– Jag hade med inlevelse velat berätta hur jag mådde och vad de fick mig att göra. Ge dem de sämsta samvetet jag kunde. Men i stället kände jag mig precis lika liten och rädd som i högstadiet, vågade inte säga någonting.

Kan du tänka dig att återvända till Grums?

– Jag har ju varit där och hälsat på min kompis några gånger. Men jag skulle aldrig bo eller låta mina barn gå i skolan i där. Jag litar inte på Jättestensskolan tillräckligt.

Skulle du göra om samma sak igen?

– Jag skulle nog ha tänkt mig för en eller två gånger. Det var jobbigt. Men att ha orkat med det här kommer att få mig att må bra och bli en starkare människa.

Hanna Blanksvärd