Varför står kvinnan för liv och mannen för död och ondska?

RELATIONER
Krönikör: Pelle Andersson, 30, är journalist på Aftonbladets kulturredaktion
Krönikör: Pelle Andersson, 30, är journalist på Aftonbladets kulturredaktion

Julhelgen inleddes med att min faster föll ihop på golvet i sitt kök och hemsamariten fick ringa efter ambulans. Faster var några minuter från döden.

På juldagen var det en av min sambos allra närmsta släktingar som akut åkte in på sjukhus efter en längre tids sjukdom. Han dog i trettonhelgen. Min far dog under en påskhelg för 20 år sedan och min andra faster insjuknade i svår cancer en jul.

Storhelger kan man alltså hata även av detta skäl – döden eller varningar om liemannens ankomst.

Själv tror jag vare sig på Gud eller liemän. Och än är jag så ung att jag inte börjat rädas någon av dem.

Och där i sjukhuskorridoren börjar jag fundera. Varför bestämde historiens mäktiga män att livet är en kvinna och döden en man?

Varför lät historiens män kvinnan vara liv, värme, omsorg och godhet och mannen vara död, kyla, bestraffning och ondska?

Kanske har det sedan tidernas begynnelse suttit hemmafruar i slott och koja och lyx- och slumgrotta och sagt:

– Vänta du bara, vänta du till pappa kommer hem?

Och av det har vi fått vår lieman. Det var liksom bara att byta ut pappa mot döden.

Mannen står för dåliga saker. Förmodligen för att det har varit lönsammast att vara ond. De snälla och framgångsrika går även i vårt hyperkapitalistiska samhälle att räkna på ena handens fingrar. Det kostar att ligga på topp, att utnyttja människor, föra krig, aga barn och förslava andra folk – man får ta att också bli utsedd till döden själv.

Det är alltså inte alls konstigt att döden är en man när allt kommer omkring. Det får vi bjussa på. Men det känns lite tungt för en relativt nybliven far som jag att bära detta på mina axlar. Min dotter skulle bara veta vem det är som nattar henne.