- Jag kollar bakom mig var jag än går

24-åriga Johanna lever på flykt från sin egen familj - på tre år har hon bott i sex olika städer

1 av 3
Johanna är arg på sociala myndigheter som råder henne och hennes medsystrar att prata med sina föräldrar "så löser sig säkert allting". Varför skulle de lyssna nu när de aldrig lyssnat förr, frågar hon.
RELATIONER

Hon har lämnat sin familj och sina vänner.

I hennes nya liv vet bara tre personer vem hon är.

För alla andra ljuger hon.

Vi träffar Johanna på ett hotell. Hon bor i en mellanstor stad, många mil därifrån. Var talar hon inte om. Hon har varit på flykt i tre år och hon litar inte på någon.

- Jag talade inte om för någon att jag skulle sticka. Det var jobbigt att bära, men jag visste att det var enda sättet om jag skulle vara trygg.

I dag känner tre personer till hennes riktiga identitet och bakgrund. Andra får tro på hennes historia att hon är adopterad och att det är därifrån hennes nya, svenska namn kommer.

Under det första året bodde hon i fem olika städer. Hennes familj var nära att hitta henne en gång genom att spåra hennes bankomatuttag. Hon varnades av polisen.

- Hade de fått tag i mig hade jag inte levt i dag, säger Johanna.

Nu tar hon en dag i taget och vill inte tänka på framtiden.

- Jag har undanlagda pengar och inget som binder mig. Jag måste hela tiden vara beredd på att sticka. Så fort jag får nys om någonting bryter jag upp.

Hon växte upp i en förort i en familj som invandrat från Mellanöstern.

När hon var 21 år hade hon fått nog av sparkar, slag och psykisk misshandel men hon polisanmälde aldrig sin familj.

- Jag visste att det bara skulle bli värre då.

Hennes historia liknar den som andra unga invandrartjejer berättat. Om en far som ville behålla sin makt och där hans heder var beroende av hur hon som dotter uppförde sig.

- Jag var värdelös. Inte kapabel till någonting. Min enda uppgift var att gifta mig och producera ungar. Det kändes som ett fängelse. Jag fick inte röra mig fritt ute. I stället skulle jag vara hemma och städa och vara en fin flicka.

- De bestämde hur jag skulle gå, hur jag skulle ha håret, vad jag skulle läsa på gymnasiet. Allting la de sig i.

En dag stod hon inte ut längre.

- Jag ville helt enkelt inte leva så livet ut. Jag ville inte tvingas gifta mig med en man jag inte valt själv. Att jag var 21 år och inte gift än tyckte de var genant. Jag visste att de snart inte skulle gå med på det.

Hon flydde för att få leva ett vanligt svenskt liv. Men riktigt så vanligt blev det inte. I stället har hon flackat omkring, ständigt rädd för att någon ska hitta henne. Men alternativet, att stanna, hade varit värre, säger hon.

- Jag kan leva på mina villkor och göra i stort sett vad jag vill. Jag kan plugga på högskola och jag kan vara sent ute på nätterna utan att oroa mig för att någon ska vänta hemma med käppen.

För sina föräldrar känner hon varken hat eller kärlek i dag utan bara likgiltighet, säger hon. På frågan om hon inte saknar sina syskon skakar hon på huvudet.

- Nej. Jag kommer aldrig att kunna förlåta dem för det som varit. Mina syskon är kuvade. De stod aldrig bakom mig och försvarade mig. Det gjorde inte mamma heller.

De bruna ögonen är inramade med kajal och håret är långt och lockigt. Hon är klädd i khakibyxor och en randig tröja i grönt och gult. Historien om sig själv berättar hon sakligt. Nästan som om hon pratade om någon annan.

- Att leva gömd är inte lätt. Jag måste hela tiden vara hemskt försiktig med vad jag gör och vad jag säger. Jag kollar

bakom mig var jag än går. Om jag ska hem tar jag omvägar så ingen kan se var jag bor.

Hon säger att hon undviker att gå ut dagtid så mycket hon kan. På kvällarna är hon hemma och pluggar.

- Jag blir inte privat med någon. Vissa stunder är det jobbigt att inte ha någon att prata med. Då tar jag en promenad för att skingra tankarna.

När det känns som mest jobbigt har hon också kontakt med en grupp andra invandrartjejer via mejl och telefon. Alla är de på flykt från sina familjer.

- Det är skönt att de finns. Det är mycket lättare att prata med någon som har samma erfarenheter som jag.

Hon tycker samhället struntar i henne och hennes medsystrar.

- Jag är inte ensam. Vi är många som är utsatta. Sverige måste straffa dem som behandlar oss så att vi måste fly.

Själv växte hon upp i en förort nästan utan svenskar, och där ligger grundproblemet, anser hon.

- Det är klart att det är mycket enklare att behålla sina värderingar då. Ingenting kommer att förändras innan alla inser att kvinnor och män är lika mycket värda. Men det kommer att ta många generationer, för traditionen förs över till barnen.

Vad tänker du om din framtid?

- Jag kommer aldrig att ha familj, det vet jag. Jag litar inte på män i dag. Det har min farsa förstört.

- De enda drömmar jag hade innan jag stack var att plugga vidare och bli något. Det gör jag nu.

Fotnot: Johanna heter egentligen något annat.

Fakta/ invandrartjejer på flykt

Christina Larsson