- Jag förlåter aldrig min pappa

I dag är Isabel 25 år. Hon läser på universitetet och har en ombonad lägenhet med många nallar.

- Han mördade båda mina föräldrar när han mördade min mamma.

- När jag läser om liknande fall blir jag mest bara ledsen. Jag tänker: En till pappa, en till man. Det är alltid barnen som kommer i kläm. Som barn får man väldigt lite hjälp.

Isabels pappa dömdes till tio års fängelse. Men han fick ha kvar vårdnaden om barnen till en början. Helt fel, tycker Isabel.

- Jag tycker inte att man ska ha någon vårdnad om man gör så där. Jag tycker inte att man är någon bra pappa då.

Eftersom han satt i fängelse märkte hon inte av att han hade vårdnaden. Men hennes mormor och moster startade en namninsamling i protest och frågan gick till domstol.

- Jag vet inte alls vem som fick vårdnaden om mig och min lillasyster sen. Jag såg det som att min fosterfamilj bestämde över mig eftersom jag bodde där, säger Isabel. Men vem det var egentligen, det vet jag inte. Jag hade en god man, men han hade väl bara hand om pengarna?

I ett och ett halvt år efter mordet bodde de fem syskonen i ett akut utredningshem medan socialen letade efter en familj som kunde ta emot hela syskonskaran.

Till slut fick tre av de yngre syskonen bo hos pappans släktingar i Grekland. Isabel och den äldsta av hennes småsystrar kom till familjehem.

- Min syster trodde att mamma skulle velat att vi bodde i Sverige.

Ett tag var det aktuellt att placera syskonen hos en släkting till mamman. Men så blev det inte, vilket Isabel i efterhand tycker är bra.
Han var en bra pappa innan

- Hon var inte neutral. Hon tycker såklart illa om pappa.

  Måste man vara neutral?

- Nej, men man måste låta barnen tänka själva och inte föra över sin åsikt på dem. Mina syskon skulle inte ha fått träffa pappa om de bott hos henne.

- Jag tror inte att man ska förbjuda barn att

träffa sin pappa, säger Isabel.

Samtidigt är det kluvet för henne. Hon säger

att hennes yngste bror kissade i sängen inför

besöken hos pappan, och hon beskriver hur han inte ville sitta i pappans knä. Hon säger att hon skulle ha velat ha makten att låta dem slippa

besöken.

Själv träffade hon sin pappa i fängelset fem gånger. Det var viktigt för henne att få ställa sina frågor till honom.

- Ja, men jag visste hela tiden att han skulle ljuga. Och det gjorde han. Han gav mig flera olika svar på frågan om hur det gick till.

Isabel har dubbelnamn. Trots sitt agg mot pappan har hon valt att behålla hans efternamn. Det är också hennes släkts namn och de har inte gjort något, resonerar hon.

- De är vanliga människor. Min farfar som dog bara ett kort tag efter mamma är en av de bästa människor som levt.

I dag bor två av hennes syskon i Sverige och två

i Grekland. Ingen av dem umgås regelbundet med pappan, trots att han inte längre sitter i fängelse. Isabel träffar inte honom alls. Han försöker få kontakt med henne men hon vill inte. Hon ser ingen väg tillbaka.

- Jag har hatat honom väldigt mycket. I somras fick jag frågan om jag sörjt honom. Det var en bra fråga, jag tänkte på den mycket. Så jag har gjort det nu. Men jag anser att mamma var en större förlust, hon var en bättre människa.

- Samtidigt var han en bra pappa innan, ingen annan pappa lekte på gården med sina barn som han.

  Har du förlåtit honom?

- Nej, det gör jag aldrig. Men jag tänker leva bra i alla fall.