– Jag är främling i både Sverige och Grekland

Theodor Kallifatides i sin nya bok: Så är det att komma till nytt land

RELATIONER

Svensk grek? Eller grekisk svensk? Theodor Kallifatides, 62, står med ett ben i varje kultur.

Men på ett sätt är han typiskt svensk – en ”kallrumpa” enligt hans släktingar.

– Jag vill gärna ha ett revir omkring mig, liksom många svenskar, säger han.

Foto: Per Björn

I sin nya bok ”Ett nytt land utanför mitt fönster” skriver Theodor Kallifatides om hur det är att komma till ett nytt land. Han lämnade Grekland för Sverige 1964, som 26-åring. Genom att läsa Strindberg och annan litteratur lärde han sig språket snabbt, och lyckades etablera sig som författare. Men fortfarande känner han sig som en främling inför båda länderna.

– Samtidigt som jag med åren kommit allt närmare svenskt språk, samhälle och kultur så finns ett visst avstånd. Det märks särskilt när jag blir äldre. I Grekland skulle jag gått på kaféer och träffat mina vänner som gammal, men vad gör jag här – börjar på pensionärsgympa med andra glada gamlingar? Men jag är också främling i Grekland. När jag åker dit är mycket förändrat. Det lilla kaféet finns inte längre, torget har försvunnit och jag själv är en annan.

Men ”kallrumpan” i Theodor Kallifatides känner sig hemma. Han trivs ensam i sin arbetslägenhet på Söder, med travar av böcker och skivor, erotiska teckningar på väggen och tv och video intill kakelugnen. I videohyllan samsas en filmatisering av hans egen roman ”Kärleken” med videon ”Djurgården 100 år”.

– Nu för tiden är jag nästan isolerad, jag går ingenstans. Bland mina livligaste barndomsminnen är att jag inte fick vara i fred. Min mor var mycket social och ville alltid ha folk hemma. Jag gömde mig under soffor och sängar och försökte läsa, men kände mig ständigt jagad. Någon kom alltid efter mig: ”Kom hit! Vad gör du där ensam?” Det är det vanligaste tillropet i Grekland, medan svenskar är mycket beroende av att ha luft kring sig. Det är rörande att se svenskar på en strand, vilken möda de lägger ner på att inte störa varandra. Det är för- och nackdelar med båda förhållningssätten.
Jag gömde mig under soffan när mamma hade folk hemma

Hans fru sedan 31 år, Gunilla, beskriver han som den sociala typen, som tycker om stora sällskap. Men Theodor gömmer sig inte under soffan längre:

– Nej, haha, jag muttrar lite bara.

Theodor såg sin blivande maka första gången på studenthemmet där han bodde.

– Jag tänkte genast ”henne ska jag ha.” Och det fick jag – så småningom. Jag tog en Vietnamtidning som fanns på den tiden och knackade på hennes dörr för att sälja den, det var så vi började prata.

Ett äktenskap mellan personer födda i olika länder ställer stora krav på de inblandade, menar han:

– Man måste överbrygga väsentliga skillnader mellan kulturer – hur man ska leva ihop, hur man förhåller sig till släkten och annat. Det krävs tålamod, humor och en uppriktig vilja att lära känna den andra. Det positiva är att det verkligen öppnar nya horisonter. Men jag har till exempel alltid varit mycket tydligare, även hårdare, när det gäller barnen. Jag skulle inte acceptera slarv med skolan, eller att bli kallad ”jävla gubbe”. Aldrig.

Även om Theodor ser skillnader mellan svenskar och greker gillar han inte den ensidiga bilden av svensken som tillknäppt.

– Jag höll föredrag i Ludvika då en man – brevbärare var han – kom fram och frågade om vi skulle ta en drink och prata. Liknande har hänt på andra platser. Sverige är inte samma Sverige överallt.

Theodor Kallifatides tycker inte heller att Sverige blivit mer rasistiskt. Han menar att en hel del av integrationen sker av sig självt.

– För 36 år sedan skulle jag aldrig trott att det kunde finnas en grekisk restaurang om hörnet här, bara en sådan sak! Samhället förändras hela tiden, även om det kan ta tid. Men något som kan motverka segregationen är bättre undervisning i svenska språket. Det är oerhört viktigt.

Cecilia Gustavsson