"Mitt självförtroende blir aldrig bra"

Trots alla framgångar kämpar Lillemor Arvidsson med rädslan att avslöjas som en bluff - nu visas filmen om hennes liv

1 av 6 | Foto: Rolf Pettersson
Lillemor med sin mor, Elin.
RELATIONER

Hon är uppväxt i ett arbetarhem och hoppade av skolan när hon var 14. Hon har ändå lyckats bli både framgångsrik fackordförande och landshövding.

Trots det kämpar Lillemor Arvidsson, 57, fortfarande med sitt dåliga självförtroende och rädslan för att avslöjas som en bluff.

För många framstår Lillemor Arvidsson som framåt och tuff. Men när hon hoppade av som Kommunals ordförande 1995 på grund av magsår och utbrändhet visade hon en annan sida. Hon var tvungen att vila upp sig i två år innan hon blev landshövding på Gotland för tre år sedan. Nu är hon i full fart igen, men rädslorna försvinner inte riktigt.

- Om mitt dåliga självförtroende inte blivit bättre på nästan 58 år, då finns det nog ingen chans att det blir det nu, säger Lillemor Arvidsson när Aftonbladet/Kvinna träffar henne över en kopp kaffe på gränsen mellan stressiga arbetsuppgifter och semester i solen.

Den 6 mars visar SVT 1 en dokumentär om denna klassresenär. När filmaren Margareta Garpe hörde av sig hade Lillemor svårt att tro att hon hörde rätt:

- En film om mig - det kan hon ju försöka med, tänkte jag och föreslog att hon skulle fråga någon annan landshövding. Jag är fortfarande chockad över att tv vill sända en hel timme om mig"!

I början när Lillemor Arvidsson gick genom salarna i det gotländska landshövdingeresidenset tänkte hon: "Tänk om mamma och pappa fått se sin lilltös här!" Fortfarande har hon svårt att tro att hon ska lyckas leva upp till förväntningarna, och att hon ska klara vissa saker.

- Till exempel kan jag inte olika språk. Tänk dig nu i dessa EU-tider! Jag var nyligen tvungen att hålla ett kort tal för internationella gäster, och jag stapplade fram det på engelska - det var hemskt. Och om någon ringer från tv och vill ha med mig i en debatt med den och den professorn, ja då känner jag mig väldigt liten.

- Jag tror att mitt dåliga självförtroende har att göra med att jag vantrivdes i skolan och slutade när jag var 14. Jag har dålig skolunderbyggnad och tycker att alla andra är så duktiga.

Lillemor började jobba som kontorsbud, en sorts springflicka, i stället. När hon var 17 blev hon vårdbiträde på Uddevalla lasarett. Det var så - och genom mammans och pappans politiska engagemang - som Lillemor kom in på den fackliga banan. 1989 blev hon Sveriges första kvinnliga förbundsordförande.

Men trots framgångarna i karriären var det under tiden som Kommunals ordförande som osäkerheten blev allt värre. Hon blir allvarlig i ögonen när hon berättar om den hemska tiden:

- Till slut var jag kroniskt rädd för att något skulle gå fel. Jag hade svårt att sova, och ibland kunde jag varken gå till jobbet eller svara i telefon för att jag trodde att det väntade en katastrof runt hörnet. Jag kan inte peka på vad jag var rädd för. Men jag tänkte att "det har gått bra så länge, att nu måste det hända något dåligt".

I dag är inte Lillemor lika rädd längre.

- Men det kan komma ibland. Då har jag lärt mig att försöka lyssna på kroppens signaler, att ta det lugnare och säga nej. Jag pratar också med min sambo Fritjof, som är min motsats - lugn som en filbunke.

- Och jag kan fortfarande vara rädd att bli avslöjad som en bluff. Det låter knäppt och jag kan inte förklara riktigt, men då skulle folk säga "Jamen, vi som trodde att hon kunde det här!" Jag tror inte att de här tankarna är så ovanliga, men man vill inte gärna prata om det.

Nu brinner Lillemor Arvidsson främst för frågor som rör Gotlands kommunikationer, och för att landsbygden ska leva. Men hon vet att hon inte hinner allt hon vill trots att hon har en förmåga att bli väldigt engagerad.

- Jag är så himla rädd att hamna i samma situation som i Kommunal igen, att bli utbränd. Hade jag varit klokare hade jag inte låtit det gå så långt den gången. Det var till och med en gotländsk tant som var på besök i residenset som sa till mig att "Du måste ta det lugnt, för vi vill ha dig kvar här".

Hur gör då landshövdingen för att ta det lugnt? Jo, hon broderar, tittar på nyheter, dokumentärer och såpor på tv, och läser böcker - "både sådant jag blir tvingad till i jobbet, men också vanliga kvinnoböcker som en del kallar tantsnusk".

FAKTA/ Lillemor Arvidsson

Cecilia Gustavsson