– Vi gör det inte på kul, vi ska tjäna pengar

1 av 3 | Foto: Börje Thuresson
PÅ DAGIS. Man kan göra annat än att sparka och studsa bollar. Barnen på Tuvan brukar ge varandra massage varje dag. Det kunde bli lite sprattligt i början men nu tycker alla att det är skönt. Nils Backström rullar bollen på Matilda Carlsson Åberg.
RELATIONER

forts.

Det går ut på att personalen videofilmar sitt arbete för att se hur de behandlar barnen.

– Jag tänkte att ”jag är väl jämställd”, säger Maria Johansson.

Men filmpremiären blev en mindre chock. Alla tre uppträdde helt olika mot flickor och pojkar.

– Vi kom på oss med att sätta de äldre tjejerna, men aldrig pojkar, bredvid bebisarna för att de skulle hjälpa till, säger Annika Forsström.

Nu när de sett sig själva försöker de ändra sitt beteende. Pojkarna får klä på sig själva och fixar det. Flickorna tillåts ta mer plats, uppmuntras att ta för sig och pröva på nya saker.

Men det är inte lätt att bryta mönstren när vardagen är så könsindelad.

Maria Johansson hämtar ”Tomtebobarnen” och pekar på en sida:

”Far är stark och modig och mor är blid och rar.”

Det är en 91-årig klassiker men mönstren går igen i nya böcker. Killar är poliser, flickor sjuksköterskor.

– Barnen tar intryck av det de ser, säger Annika Forsström och berättar om flickan som sa: ”Hemma hos oss är det pappa som gör middag, men egentligen är det mammor som lagar mat.”

Utanför fönstret hörs en arg vuxen-röst:

– Men du ska väl inte rusa iväg så där!

– Joho, bjäbbar en ljusare stämma.

Den nya ordningen har börjat ge resultat. Pojkarna har blivit bättre på att prata – och flickorna törs stå på sig.

Nu ska Tuvan gå på export. I påsk far Maria, Margareta och Annika till USA. Men inte till Hollywood utan till universitetet i Madison utanför Chicago där de ska berätta om sitt arbete.

I Bispgården ett par kilometer från Hammarstrand ligger Z-lyften. Med omkring 200 anställda är företaget en jätte i det lilla samhället. Härifrån går det mesta på export. 85 procent av baklyftarna hamnar i aktern på utländska bilar. Lyften är en sådan där lastbrygga som går att vippa ner och sedan sänka till marken när man ska lasta av och på exempelvis en varubil.

Här är problemen och tankarna ungefär de samma som hos polisen i Östersund.

Redan på 80-talet anade företagsledningen att stämningen skulle bli bättre om de fick in fler tjejer i verkstan och snart föddes idén om att också hitta kvinnliga arbetsledare.

– Man behöver inte vara en bra ledare bara för att man är kvinna, säger personalchefen Olle Sahlin, men tjejer är bättre på att hantera konflikter. De använder ett annat språk och det blir något helt annat än när killar talar med killar.

Chefsmålet är nått. Tre av de sex arbetsledarna på golvet är kvinnor och Z-lyften har till och med fått länets jämställdhetspris.

– Vi gör inte det här för att det är skoj. Vi ska tjäna pengar, säger Olle Sahlin. Kan vi erbjuda en arbetsplats med bra stämning kan vi lättare rekrytera folk och kan erbjuda jobb åt både mannen och kvinnan i en familj.

De tre arbetsledarna heter Solveig Magnusson, Marjatta Hedström och Rita Hansen. De är vid det här laget hjärtligt trötta på att berätta för media om hur det är att vara kvinnlig bas för ett gäng gubbar och om hur det känns att få jämställdhetspris.

För att göra pinan kort kan vi helt kort konstatera att det går bra och att det var Solveig Magnusson, som var först ut för fem år sedan, som fick ta smällarna.

– Det var väl en del duster. Ena dagen var jag en i gruppen och nästa dag var det plötsligt jag som skulle dela ut jobben. Det kändes lite hemskt, säger hon.

En utvikningsbrud pryder en fikahörna och på några avdelningar med tunga lyft finns fortfarande enbart män, så alldeles bortblåst är inte den gamla verkstadsmiljön.

En kille passerar mitt i ett resonemang om att öka andelen kvinnor och flinar: ”Äh, vi har ju redan två tjejer, Kennet och Jompa!”

Tävlingsjuryn fick nog inte träffa honom.

Det är en sak att ställa upp mål i ledningsgrupper en helt annan att få med hela företaget eller myndigheten på noterna.

Det är inte svårt att tro på polismästaren Matz Larsson, kommissarie Kenneth Berglund eller jämställdhetshandläggaren Katarina Paulson när de berättar om arbetet med att förändra polisen i Jämtland. De vill ha bort den manlige chefen som förkortar sitt liv med övertid och de ”blåljusorienterade” ungtupparna ute på fältet.

Annelie Bengtsson och hundföraren Peter Borg jobbar skift på ett av arbetslagen. De har inte så mycket att säga om tankarna på att de ska bli bäst på jämställdhet.

– Nä, jag har inte märkt något, säger Annelie.

– Man har full huggning med det ordinarie jobbet, säger Peter.

De tycker inte att det spelar någon roll om de jobbar med en man eller kvinna.
Hellre en duktig kvinna än en man som inte kan något

– I Göteborg brukade jag jobba tillsammans med en annan tjej.

En del undrade ju men det gick bra. Man fick bara arbeta på ett annat sätt, säger Annelie. Fast jag tror att polisen alltid kommer att vara en mansdominerad arbetsplats.

Hur var det nu med Broschyren? Jo, den är de manliga nätverkarnas vapen för att få förskolan och skolan mindre kvinnodominerad.

Tanken är att locka nyutbildade lärare och förskollärare från södra Sverige till Jämtland.

Siktet är inställt på friluftsintresserade män och morötterna gratis jägarexamen eller liftkort.

– I ett andra steg ska vi i nätverket vara faddrar eller guider åt de nyanställda, säger Alf Walldén.

Med på mötet är länsstyrelsens Nils-Olof Nilsson från Mannum, länsstyrelsens jämställdhetsprojekt för män.

När Alf Walldén och Roger Meijer snackar gardiner och möten med lättöl och mackor för Nils-Olof Nilsson gärna upp diskussionen på ett högre plan.

Det går bland annat ut på att de inte är på jakt efter några killar vilka som helst utan de ska vara goda pedagoger också.

– Hellre en duktig kvinna än en man som inte kan något, säger Alf Walldén.

Jon Hansson