Slavenka Drakulic: Han var förvisad till äckliga pizzor i Haiderland

RELATIONER
Slavenka Drakulic är författare och journalist.
Foto: Per Björn
Slavenka Drakulic är författare och journalist.

Jag bor på en liten gata inte långt från Wiens centrum. Här finns två ölstugor där man även kan få något litet att äta. Jag skulle inte använda ordet ”restaurang” eller ”bar” om dessa mörka hålor, som stinker av utspilld öl och cigarettfimpar och där bara några lokala stammisar tycks tillbringa dagarna med att röka och dricka.

Ett beslut att äta där handlar om en nödsituation. Vilket är vad som hände mig häromkvällen. Det beror på att en av syltorna serverar pizza och jag älskar pizza. Ett misstag, naturligtvis. Min man och jag ångrade oss redan när vi gick in. Pizzorna vi fick var degiga, hade sladdriga, fuktiga skorpor som kändes som sten så fort de kom i magen.

Min man var rasande. Han vill överhuvudtaget inte äta pizza, särskilt inte på syltor av det här slaget. Dessutom var det uppenbart att kocken som lagat pizzorna kom från ett land där pizzor inte precis är den nationella specialiteten. Min man frågade honom varifrån han kom. Från Egypten, svarade pizzamannen. Men varför lagar du inte din egen mat i stället för pizza? undrade min man. Kockens ansikte sken upp. Han skulle bli mer än lycklig om han fick göra det! För att bevisa det erbjöd han sig att laga en riktig egyptisk måltid åt oss om vi kom tillbaka dagen därpå.

Kvällen därpå gick vi åter till den otrevliga syltan.
Dagen därpå gick vi tillbaka till den otrevliga syltan

Samma fem fyllerister satt och hängde i ”baren”. Men vi kunde inte svika vår pizzaman. Han var där och hälsade oss leende som om vi var gamla vänner. Vi var nyfikna eftersom han inte berättat vilken sorts mat vi skulle få. Till slut kom den unge kyparen med två läckert dekorerade tallrikar med stekta lammkotletter och ris, smaksatt på ett milt exotiskt sätt. Maten var mycket god. Därefter kom vår kock och satte sig vid vårt bord.

Kocken ville höra vad vi tyckte om maten. Eller han kanske ville berätta sin historia för oss. Han hade arbetat på hotell Sheraton i Kairo när han hade accepterat en inbjudan av den österrikiske konsuln som åt där varje dag. Så han besökte Wien och stannade. Detta var för ungefär 20 år sedan. Han hade inte kommit särskilt långt på dessa 20 år. Han bakar dåliga pizzor på en dålig sylta och är säkerligen inte särskilt nöjd med det. Men skulle det inte vara bättre om du lagade den sorts måltid som vi just ätit? Skulle du inte ha många fler kunder med den utsökta maten?

Då förklarade han att ägaren inte ville att han skulle laga mat. Hon ville inte att hennes ställe skulle förvandlas till en restaurang, speciellt inte en restaurang med arabisk mat. Hon föredrar uppenbart att ha en tom sylta med några få lokala fyllon och tillfälliga gäster som äter pizza. Kocken ryckte på axlarna. Han hade förlikat sig med att baka dålig pizza i Haiderland. Kanske kommer han en dag att få chansen att laga mat, verklig mat. Under tiden kunde vi komma tillbaka närhelst vi ville. Han skulle laga åt oss, bakom ägarens rygg.

Översättning: Ingalill Mosander