forts. intervju med Nina Gunke

RELATIONER
Foto: Andreas Lundberg

Blir de ledsna när du spelar Rebecka som är så elak?

– Ja, Moa reagerar. Om hon tittar på ”Skilda världar” kan hon försvara mig, ”Mamma, du är inte dum. Mamma, jag älskar dig.”

Vill du ha ett barn till?

– Nej du, där går gränsen. Jag är för gammal nu. Jag skulle inte orka. Men när jag ser barn ute kan jag knappt hålla fingrarna borta. Jag går gärna fram och bara gosar lite.

Hur skulle dina döttrar beskriva dig, tror du?

– Det skulle nog bli mycket positivt, tror jag. De uppskattar mig och det jag gör. De kommer i första hand och de känner det. Och vi kan prata om allt. Jag väntade på den där fruktansvärda tiden som alla pratade om, den med tonårsbråk. Men det kom aldrig. Inte med Niki, i alla fall. Hon har ju fyllt 20 nu.

Jag tror inte heller på tonårsrevoltens nödvändighet. Om några år kommer man nog att tycka att det är fruktansvärt att vi, i vår tid, ansåg det vara självklart att tonåringar skulle gapa och bråka. Det kommer att kännas lika barbariskt som att spädbarn skulle ligga och skrika – för att inte bli bortskämda – bara för någon generation sen.

– Ja, ungefär. Det måste inte bli revolt, inte om man kommunicerar hela tiden. Och inte förbjuder allt. Vissa saker går ju inte att stoppa. I en viss ålder vill de prova sprit och sånt där, men det går över.

Hon har en berlock med en tand i, hängande i guldkedja om halsen. Vems tand är det?

– Nikis, ler hon.

Nina har fyllt 45 nu. Vilka insikter har hon fått?

– Jobbet betyder fortfarande mycket för mig och det vore katastrofalt att inte få mer jobb, men samtidigt kan jag känna att det finns så mycket annat i livet. Förut var det bara jobbet. Så är det inte idag. Man lever ett liv och ska ta till vara det och inte bara köra på. Nu kan jag njuta av att vara ledig, fast det fortfarande klickar någonting i huvudet om framtida jobb. Men jag kan njuta av att vara ensam och det känns väldigt positivt.

Skulle du fortsätta arbeta om du var ekonomiskt oberoende?

– Absolut. Men inte som förra året, när jag jobbade dubbelt. Jag tog slut av det. Och det tog en sån tid att bli bra igen efteråt.

Hur lång tid?

– Jag slutade i april och först nu börjar jag att känna mig stark igen.

Då har du ju gjort filmen emellan.

– Ja, men det är en helt annan sak. Man jobbar på ett annat sätt – ett sätt som är så roligt att man bara vill vara med varenda dag. Och man har inte den där krampen och stressen och jagar inte.

Hur viktigt är det med pengar?

– Pengars värde har jag ju lärt mig, de här åren som ensamstående och med en dyr hyra. Det är jobbigt att få det att gå ihop. Jag är inte ute efter de där stora pengarna. Men att ha nog för att kunna gå ut och äta ibland och kanske resa, det skulle jag vilja. När jag jobbar är det okej, men sen är det ju perioderna utan arbete.

Är du rädd för att bli fattig?

– Ja, du. När jag fick hem de där blanketterna om våra pensioner? Och letade och letade efter siffrorna. De var så små att jag knappt kunde hitta dem. Då undrar man ju hur det kommer att se ut efter pensionen.

Eller redan innan. Roller för kvinnor som är femtio plus haglar ju inte, precis.

– Nej. Det är Sif Ruud och Margaretha Krook som klarar sig. Det är så orättvist. Männen kan åldras med behag medan kvinnorna bara blir yngre och yngre i filmer och på tv. Jag hörde om någon läkarserie där de äldre bara blev utbytta och till slut hade den en 22-årig kvinnlig kirurg. Det blev helt absurt.

Har du någon plan för rynkigare tider?

– Nej. Annat än att pensionsspara.

Kan du något annat än att låtsas vara någon annan?

– Nej, inget jag skulle kunna ta betalt för, i alla fall.

Nu kan Nina åtminstone trösta sig med att hon ser betydligt yngre ut än hon är. Inte en rynka. Sidenlen hy. Tindrande ögon. Svallande blont hår, och inte ett enda grått hårstrå.

Orättvist är vad det är. Människor som föds snygga borde åldras fult, så det jämnade ut sig. Men hon kanske har opererat sig.

– Nej. Jag har det från mamma. Hon är 75 och ser ut som 65. Jag har haft tur med generna. Mormor fick inte grått hår eller rynkor ens när hon var riktigt gammal. Men sen måste jag erkänna att jag är mycket för små olika hälsokostprodukter.

Jaså. Och vilken är favoriten?

– Just nu är det två. Silikol och Alg Börjes algtabletter. Det kör jag med helt och hållet. Äter och lägger som mask.

Lägger du algtabletter som ansiktsmask?

– Inte tabletterna. Det finns pulver också.

En bild av Nina, i knallgrön ansiktsmask, tonar fram. Hon kan inte se klok ut. Vad gör du om det ringer på dörren?

– Då öppnar jag inte.

Nej, det tror jag det. Stämmer det att du gör qigong varje morgon?

– Nja. Förut, när jag gjorde ”Skilda världar” gick jag upp halv fem varje morgon för att göra det. Men det höll ju inte, det var vansinnigt. Jag stod där och var så trött och hade manuset fladdrande i skallen. Antingen gör jag det eller så gör jag det inte. Så nu gör jag det någon gång ibland. Men jag vet att det finns. Och får mig att känna mig bättre.

Vad lägger du ner mest tid på – kroppen eller själen?

– Själen. Kroppen har mycket försvar men de har jag redan förbrukat. Nu tar jag mina promenader och gör saker jag mår bra av. Som jag njuter av. Tar bad. Tänder ljus. Njuter utan att ha dåligt samvete. Det har väl med ålder och mognad att göra.

Kan du beskriva din själ?

– Ja, den är ganska orolig. Fast den jobbar på att inte vara det. Inte vara så rastlös. Det är väl min drivkraft, rastlösheten. Jag vill göra allting NU!!!

Hur aktivt är ditt samvete?

– Det är väldigt aktivt. Det yttrar sig i att: har jag gjort tillräckligt med mina barn? Får de av min tid? Jag borde göra mer. Och sen gör man lite allt på en gång. Eller nu har jag inget jobb, ska jag hitta på något själv. Sitt inte och gnäll. Hitta på nåt. Så skriver jag lite.

Sorterar du sopor?

– Nja, glas och batterier. Där går gränsen. Det irriterar mig att de blandar ihop det i alla fall.

Köper kravmärkt kött?

– Nej. Men svenskt.

Köper ekologiska ägg?

– Ja.

Är du med i några föreningar?

– Ja, Amnesty och så har jag ett fadderbarn i Jamaica, som bor i en SOS-barnby.

När gjorde du en god gärning senast?

– Hmmm. Det måste varit när jag hjälpte en gammal dam som hade tappat sin handväska. En småsak.

Vilken förmåga skulle du helst vilja ha?

– Jag skulle vilja vara osynlig. Och smyga in och höra hur diskussionerna går i riksdagshuset när de talar vilka besparingar de ska göra. Veta hur de tänker när de skär ner i skolan och åldringsvården och bland poliserna. Det får man ju aldrig reda på. Sen finns det väl en och annan jag skulle kunna roa mig med att spionera på.

Du får väl öva dig på att lämna kroppen. Det finns ju de som säger sig kunna det.

– Jag tror inte på sånt. Men det vore underbart om det fungerade. Jag vill gärna tro på det, för jag är så rädd för att dö.

Vad tror du händer?

– Ingenting. Jag tror att det är slut. Fast jag vill så gärna tro att meningen med livet kommer sen. Bara jag tänker på att dö blir saknaden så fruktansvärt stor. Det är underbart att det finns folk som säger att de inte är rädda för att dö. Men jag är inte en av dem.

Nej, när det gäller döden hjälper det inte att se ung och vacker ut. Den älskar oss alla, precis lika mycket. Och det känns rätt bra.

Caroline Giertz