–Det är härligt med svartsjuka

Ninas kläder: svart klänning från Niclas Vällbäck, övriga kläder från Escada. Ljus från Ikea.
Foto: Andreas Lundberg
Ninas kläder: svart klänning från Niclas Vällbäck, övriga kläder från Escada. Ljus från Ikea.
RELATIONER

Hon blev hela sveriges häxa som Rebecka Bovallius i ”Skilda världar”. Sedan gick hon in i väggen. Men nu är Nina Gunke, 45, tillbaka både i tv och på bio. Aftonbladet Söndags Caroline Giertz har träffat Nina Gunke och pratat om otroheten, pengarna och nya kärleken.

 Hon står och väntar på mig, i foajén på restaurangen. Och först känner jag knappt igen henne. Hon ser ut som en ängel. Milda ögon och blont lockigt hår. Och hon ser så glad ut. Nina Gunke är långt ifrån sin rollfigur Rebecka i ”Skilda världar”. Men nu är det inte ”Skilda världar” vi ska tala om, utan otrohet.

Det är lika bra att börja med en gång.

När är man otrogen? Rent tekniskt? När man kysser någon annan än sin partner?

– Ja.

Fantiserar om någon?

– Nej.

Fantisera om någon annan när man älskar med sin man?

– Ja. Det vore väl lite trist. Men visst, det är svårt att veta var gränsen går. Det finns många förhållanden som inte ens accepterar en vän av det motsatta könet. Och det har jag jättemånga. Som jag värnar om.

Skulle du kunna förlåta någon som bedragit dig?

– Ja, jag vet inte hur det skulle vara med en otrohet. Jag har inte varit i den situationen.

Har du aldrig blivit bedragen?

– Nej. Eller inte så jag vetat om det då. Jag har fått reda på otroheten efteråt. Långt efteråt.

Skälet till att Nina så beredvilligt talar om otrohet stavas ”En förälskelse”. En film som handlar om just det. Varför ska vi gå och se den?

– Nu är det väldigt mycket ungdomsfilmer, jag har sett ”Jalla Jalla” och flera andra, och de är jättebra. Men det behövs filmer som vänder sig till oss också. Folk i vår generation. Och det är många i vår generation som kan känna igen sig i ”En förälskelse”.

Det tror jag säkert. Ninas figur är gift med Christer Henriksson men blir blixtförälskad i Peter Haber, som är gift med Lena T Hansson.

– Ingen av dem vill ju det. Men det bara säger pang.

Lena T Hansson är tillsammans med Peter Haber i verkligheten. Jag var på ett flott bröllop där de också var. När Lena upptäckte att hon och Peter inte satt tillsammans tog hon helt sonika Peters placeringskort och bytte ut det mot hennes bordsherres. Trots att bruden jobbat i veckor med bordsplaceringen. Att sitta bredvid någon annan (eller låta Peter sitta bredvid någon annan) var tydligen uteslutet. Och vi andra gäster skvallrade och spekulerade diskret under hela kvällen. Var hon svartsjuk? Folkskygg? Bara dum? Vem vet. Men ett vet jag – och det är att jag inte gärna skulle göra kärleksscener med hennes man medan hon tittade på. Men det har Nina gjort.

Hur var det?

– Det fungerade bra. Vi hade nästan inga gemensamma scener. Men de är ju ett par och visst, där står jag och kysser honom? Men det var inga konstiga vibrationer. Och tur var väl det, för hur skulle jag ha hanterat en sån sak?

Är ett livslångt förhållande utan otrohet något att sträva efter?

– Ja, om det verkligen fungerar och man älskar och litar på varandra. Det är väl fantastiskt. Om det är så. Men jag tror att allt för många inte vågar ta det steget, fast de borde. Och jag tror inte att barnen tar mer skada av det än av att upptäcka att ens föräldrar var väldigt olyckliga.

Blir du svartsjuk?

– Inte så där fruktansvärt. Om jag någon gång blir svartsjuk känns det lite härligt. Det är ju ändå ett bevis på att man älskar den andra.

Är det verkligen det? Borde man inte unna den man älskar att vara lycklig? Även om det är med någon annan?

– Jo.

Varför handlar kärlek så mycket om ägande i vårt samhälle? Är inte det lite konstigt?

– Jo. I och för sig. Men förhållanden är väl det svåraste som finns. Vad gör man för att ett förhållande ska hålla? För att hitta tilliten till varandra? Har man inte tillit vore det förfärligt att leva med någon.

Nu har Nina hittat en ny man, Samuel, för ett halvår sen. Han jobbar inte med teater, och det är egentligen allt hon vill säga om honom. Hon till och med rodnar en aning när han kommer på tal.

– Jag tycker det är så jobbigt att prata om sånt? Men jag förstår ju att jag måste säga något. Vi träffades hos gemensamma vänner.

Wow! Vilket avslöjande. Och det sa bara pang?

– Nej, det gjorde det inte. Jag har gjort mina två separationer (från döttrarnas pappor) och var lite rädd för att gå in i något nytt. Att separera är fruktansvärt jobbigt, fasansfullt och det tar år att gå igenom. Jag har levt ensam med barnen de senaste fyra, fem åren och tyckte det var väldigt bra. Jag ville fortsätta göra det. Men? Jag tror att det är svårt att hitta den stora kärleken när man går och väntar och letar.

Nej, det är nog lite som att leta trattkantareller. Man hittar dem sällan när man letar. Däremot när man har gett upp och satt sig ner för att vila.

– Just det. Och när man blir förälskad blir man femton år igen och vet inte vad som händer i huvudet på en. Och det är den härligaste känslan, att vara förälskad. Men man vet ju att det går över.

Tur är väl det.

– Jo, man kan ju inte göra någonting då. Även om man blir besviken när det går över.

Är du sådär förälskad just nu?

– Nej, det har gått längre, det är allvar med det.

Vad är kärlek?

– Det finns ju olika kärlekar. Till sina barn, sina föräldrar eller den man lever med. Men kärleken till en man är väl ett givande och tagande, en tillit? Eller jag vet inte om det är så du menar.

För mig är kärlek att vilja någon väl, oavsett om det gagnar en själv eller inte.

– Ja, det är väldigt bra formulerat, det kan man ju lägga in på alla sorters kärlek.

Hur många finns det som älskar dig?

– Det är väl mina barn och föräldrar? Och det vet jag och det känner jag.

Att leva utan att vara älskad vore fruktansvärt. Jag har alltid känt mig älskad, redan som barn.

Där ser man. Jag vill inte generalisera, men många artister, särskilt de som jobbar hårt, drivs av ett enormt behov av att bli älskade. Och man behöver inte ha någon psykologiexamen för att hitta förklaringen i en kärlekslös barndom. Nina har jobbat extremt hårt, genom åren. Hon har medverkat i 15 långfilmer, ännu fler pjäser och nu ”Skilda världar”, allt i ett rasande tempo. Hon borde haft en bedrövlig barndom. Men tydligen inte.

Vad är det då som driver dig?

– Jag vet inte. Jag bestämde mig redan när jag var riktigt liten och det var väldigt konstigt för jag var fruktansvärt blyg. Jag var livrädd för allt och alla. Men om någon bad mig gå fram och sjunga gjorde jag det. För att sen gå och gömma mig bakom dörren, så där fånigt. Men jag vet inte varför, eller vad som driver mig.

Vilket misstag har du lärt dig mycket av?

– Det måste ju finnas flera? Att erfarenhet lär man ju sig av, vare sig det är positivt eller negativt. Både yrkesmässigt och förhållandemässigt. Men i ett förhållande – att ta varandra för givet. Det är ett misstag jag inte tänker göra om. Man kommer så lätt in i en ram, du gör si och jag gör så och det blir så tråkigt. Det vill jag inte vara med om igen.

Ett tag hade du familjen i Malmö men bodde i Stockholm i veckorna. Hur funkade det?

– Jag visste att det var för knappt ett år?

Och det är ju mycket tid för ett barn.

– Jättemycket. Men vi pratade med varandra på telefon, jag åkte ner, de åkte upp och vi skrev brev. Det funkade bättre än jag vågat hoppas.

Ingen värk i hjärtat?

– Jo, det är klart jag hade. Jag hade ständigt dåligt samvete. Men nu efteråt kan jag ändå inte säga att det var dumt att göra det. Det gick jättebra. Jag mådde bra och då mådde barnen bra. Niki hade jämt och ständigt barnvakt som liten, ensamstående mamma som jag var. Men vad vill hon göra nu? Hon pluggar för att bli skådespelerska, hon också. Trots att hon sett baksidorna. Men hon har fått se så mycket annat, som andra barn inte får. Och den tid jag har varit ledig har jag koncentrerat mig på barnen.