”Rebeller föds inte i arbetarklassen”

RELATIONER

Äntligen rebell.

Så heter Vilgot Sjömans självbiografi, del 3.

På baksidan står det:

”Fy för menlösa minnesböcker! Man ska skriva om konflikter.”

Det är aldrig försent att bli rebell. Vilgot Sjöman hann bli över 40 innan han orsakde ramaski med filmen ”491”. Upproret fortsatte med ”Jag är nyfiken – gul/blå”.
Foto: Maria Östlin
Det är aldrig försent att bli rebell. Vilgot Sjöman hann bli över 40 innan han orsakde ramaski med filmen ”491”. Upproret fortsatte med ”Jag är nyfiken – gul/blå”.

Fast det tog sin tid innan han blev betraktad som en orädd brandfackla och sanningssägare. Han hann bli över 40 innan han lyckades kollidera med folkopinionen med filmerna ”491” och ”Jag är nyfiken – gul”.

– Rebeller föds inte i arbetarklassen. De föds i medelklassen för där har de föräldrar att revoltera mot. Arbetare vill bara att deras barn ska få det bättre.

Själv växte han upp på Söder i Stockholm med en pappa som var byggnadsarbetare och en mamma som var hemmafru.

– I vårt kvarter fanns det tre Konsumbutiker och två tobaksaffärer. Jag brukade läsa löpsedlarna och en dag stod det: ”Albert Viksten sjunger ut”. Det kommer aldrig att stå ”Vilgot Sjöman sjunger ut”, tänkte jag då.

Hans pappa sa alltid till honom: Lägg dig inte i, pojk!

– Den inställningen sammanfaller med en skygghet hos mig själv. Jag blev en voyeur, självuppfostrad att titta på saker utan att delta.

Han iakttog samhället men ingrep inte. Men så gjorde han en film av Lars Görlings bok 491, bröt mot de flesta sexuella tabun som fanns och orsakade ett ramaskri.

Rebellen var född.

– 491 totalförbjöds av censuren. Beslutet överklagades till regeringen som klippte bort några sekunder. Men det räckte inte för pingstpastorn Lewi Pethrus. Han bildade kds.

I dag omdöpt och omskapat till kd med höga opinionssiffror och Alf Svenson som partiledare. Man kan fundera över hur svensk politik av i dag skulle ha sett ut om inte Vilgot Sjöman testat gränserna på det radikala 60-talet.

Men Sjöman betraktades inte heller som rumsren av yttersta vänstern.

– De anklagade mig för att försöka sälja politik med hjälp av sex.

Han kolliderade också med feministerna. Med sin bakgrund ansåg han att feminismen var klasspräglad. Den slogs för kvinnorna i medelklass och överklass men visste inte hur den skulle förhålla sig till arbetarkvinnorna. Han skrev en pjäs på temat och började sedan en fåfäng vandring mellan olika teaterchefer i Sverige.

På Stadsteatern möttes han av en grupp i ledning av Suzanne Osten. Hon satt med stövlarna på bordet och förklarade rakt av att pjäsen aldrig skulle komma in på Stadsteatern.

– Över min döda kropp!

”Den ideologiska censurmänniskan” kallar han henne.

Nuvarande Dramatenchefen Ingrid Dahlberg får epitetet Kyrkogårdsföreståndaren. Under sin tid som chef för Kanal 1 Drama begravde hon alla Vilgot Sjömans projektidéer. Men hon meddelade aldrig själv besluten. Det fick någon anställd göra.

”Rösten rasslade välbekant, spadarna stod på lut, det blåste friskt i kyrkogårdens lindar”, skriver han.

Ingmar Bergman har alltid behandlat honom ömsint, även om en vänskap med Bergman alltid är på hans villkor.

Och utan Harry Scheins förmåga att skaffa fram pengar hade Vilgot Sjöman aldrig fått göra några filmer. De är bägge ”relationspersoner” och får varsitt kapitel.

Sjöman använder sig i ”Äntligen rebell” av samma metod som i sina föregående självbiografiska böcker. Han berättar om sitt liv, människor han mött och hämtar sitt material ur minnet, brev eller andra papper.

Därefter gör han en efterkontroll – i den mån det går.

– Det har varit ett hästjobb och tagit tre år.

– Jag har tvingat mig själv tillbaka för att gå igenom smärtsamma

saker, saker som jag skäms för, ta reda på vad som verkligen hände och varför.

– Samtidigt kan jag se sammanhang i mitt liv som jag aldrig skulle ha sett om jag inte skrivit boken. Och det är jag nöjd med.

Ingalill Mosander