De är för stora för att stå på scen

Sofia Rönnegård ochSannamarie Patjas har tröttnat på teatrarnas sex- och skönhetsfixering. ”Publiken går hem och har komplex och vi får slåss för att få spela annat än pigor.”

1 av 2 | Foto: Mikael Gustavsen
Sofia Rönnegård (t v) fick en chock när hon gått ut scenskolan och insåg att hennes utseende gjorde det svårt att få roller. Sannamarie Patjas har liknande erfarenhet.
RELATIONER

– Folk säger att det är så skönt att se någon på scen som ser annorlunda ut. Men vadå annorlunda? Vi tycker att vi ser helt vanliga ut. Vi tycker att vi är snygga.

Kvinna har träffat Sofia Rönnegård, 26, och Sannamarie Patjas, 32. Två skådespelerskor som är trötta på att behöva slåss för att få annat än pigroller.

Bilden av den vackra skådespelerskan har alltid funnits. Men att det skulle vara så svårt att få roller trodde inte Sofia Rönnegård när hon gick ut scenskolan 1998.

– Jag fick en chock. Under scenskoletiden kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det verkligen såg ut, säger hon.

Sofia Rönnegård passar inte in i det smala skönhetsideal som dominerar i samhället. Flera av hennes kolleger har blivit tillsagda att banta. Vissa av dem redan på scenskolan. Något som fått henne att reagera.

– För mig var scenskolan det sista hoppet. Att man nu får uppmaningen att gå ner i vikt för att inte hamna i pigfacket gör att det inte finns något hopp kvar.

Teater ska vara en plats för stora tankar och ifrågasättanden.

– Jag vill inte gå ner i vikt. Jag vill vara en förebild. Jag får en enorm drivkraft av det.

Både Sofia Rönnegård och Sannamarie Patjas vet att de blir bortvalda för att de inte passar in i skönhetsmallen.

– När jag söker vissa roller får jag inte ens komma på provspelning. Vi räknas bort. I stället hör man att andra blir kallade. Det värsta är att man inte ens får visa vad man kan, säger Sannamarie och gestikulerar yvigt, vilket fångar en storögd bebis intresse vid bordet brevid på Kulturhusets kafé.

De har båda haft jobb sedan de gick ut.

– Jag har haft tur. Men jag har kämpat för det och varit tvungen att lämna mitt hem i Stockholm, säger Sofia.

Just nu spelar hon en ung, kär, sexig sjuksköterska i pjäsen ”Skitungen” i Sundsvall.

– En sådan roll skulle jag aldrig få göra i Stockholm. Jag har haft turen att jobba med väldigt medvetna regissörer. Det är ovanligt att regissörer tänker längre än till den första klyscha de får upp.

Varför skulle inte du kunna göra den rollen i Stockholm?

– Alltid när det handlar om kärlek ska det vara vackra människor. Det är extra tydligt i Stockholm. Det är som om de tror att det annars inte är trovärdigt. Men kärlek är viktigt för alla människor. Ska folk då gå till teatern och se att kärlek inte är för dem?

– Det handlar om igenkänning. Man kan omöjligen gå på teater i dag och känna igen sig. I stället går folk hem och har komplex och det har jag inte lust att medverka i.

Sannamarie håller med.

– Ska unga tjejer överleva i den här världen måste man vara väldigt bildskön eller nischad. Jag får exotiska poäng för min finska brytning.

De är upprörda över att det är så få som vågar gå emot.

– Alla vet att det är fel. Men ingen vågar göra något. De tror att skönhet och sex säljer. Men det finns så mycket annat som säljer på det. Går teatern med på det behövs den inte, säger Sannamarie.

– Regissörer, producenter och teaterchefer har makt. Men de ser inte att det finns något problem.

Regissören Staffan Waldemar Holms nästa projekt är pjäsen ”Tillbaka till öknen” på Dramaten. Han känner inte igen sig i skådespelerskornas beskrivning.

– Jag tänker inte själv så. Men om det är så att det gäller mer hur man ser ut än vad man kan, så är det jäkligt tråkigt. Då förlorar teatern sin särprägel, must och kraft.

Tycker du att du har ett ansvar?

– Ja, det är ju hur man tänker i förhållande till texter. Det är klart att man måste göra vad man kan där. Ett problem är att vi står mot 2 500 års dramatik som till 95 procent har skrivits av män. Det betyder att väldigt få kvinnor har någon makt, utan är

i stället vackra, känsliga juveler som man placerat runt omkring männen.

– I samhället i dag ska man vara ung, snygg och lyckad. Just därför måste teatern stå för något annat. Det gör den inte i dag, säger Sofia.

Christina Larsson