...det är ju inte varje dag man vaknar bredvid Tarzan

RELATIONER

Fredag 28 maj:...

Jag säger saker som är så vidriga att jag föraktar mig själv

i samma stund som jag säger dem, men det går inte att hejda.

Trots att Fredrika hör vartenda ord väller de bara ur mig, som var ur en stor böld som jag just stuckit hål på. Jag kallar hans nya för hora, jag försöker få ihop saker och ting, alla hans lögner.

...

Om det funnits en tävling i hur många gånger man kan säga knulla på fem minuter så hade jag vunnit överlägset. Åhh, jag mår så illa över mig själv. Hur kan jag sjunka så djävla lågt? Varför säger jag såna saker? Jag förstår det inte själv, men jag känner mig djävligt ratad och övergiven.

Lördag 29 maj: Skickar mejl och ber om ursäkt för mitt beteende.

...

Tar min dotter

i handen.

- Du Fredrika, du vet i bilen i går så sa jag en massa saker till pappa. Bry dig inte om det, mamma var så ledsen och arg och dum i går. Jag sa en massa saker jag inte menade.

- Jag vet mamma, jag vet.

Herregud, jag får ont i hjärtat. Varför ska hon behöva se och uppleva så mycket skit?

Måndag 31 maj: När man föder barn kommer släkten och hjälper en, håller en under armarna för att man ska orka med rinnande bröst, bajsblöjor och sömnlösa nätter. När man gifter sig kommer förhoppningsvis också släkten och vännerna för att fira...Varför gör man inte likadant när folk skiljer sig? Nu menar jag inte att man ska partaja, men stötta. Jag vill att mamma ska komma, eller Janne, min styvfarsa. Jag vill på allvar att de, utan att jag har sagt nåt, ska förstå att jag håller på att gå under, att jag inte klarar av det här själv. Att tre barn är två för många.

Men när de ringer och frågar hur det är, säger jag:

- Det är bra, kanon, det här borde jag ha gjort för länge sen.

Måndag 1

november: Dan efter vaknar vi (och konstigt hade det väl varit annars) och mannen vid min sida är lika förödande snygg i nyktert och naket dagsljus som han var i gårdagens berusade nattliga sken.

Det är inte varje dag man vaknar med Tarzan bredvid sig

i sängen. Kanske är det blygsel, kanske är det ångest, men det blir i alla fall inget mer. Synd, tycker jag, sex dan efter slår det mesta.

Vet inte varför, men man är avslappnad och loj när man är småbakis. Och oftast väldigt... ja ni vet.

Är ledig i dag, går och lägger mig igen när God of Gorgeous åkt hem. Dessförinnan har jag tagit hans mejladress, han har fått mitt visitkort. Han är 26 år, gitarrist (så ovanligt, åtta av tio män jag träffar spelar gitarr, den nionde brukar vara basist och den tionde spelar inte alls...) och jag har massor av gamla demotejper hemma som han skickat mig genom åren. Fast då visste jag förstås inte vilken extremt snygg man som dolde sig bakom avsändarnamnet.

Tarzan tar en taxi hem trots att han bor på andra sidan stan. Känns lite skönt med en snubbe som har råd med det, med tanke på alla fattiglappar jag fått följa till bussen respektive tunnelbanan efter avklarad kroppskontakt. Barnsligt och inte ett dugg feministiskt, men jag inbillar mig att han är en riktig man, han ser hur som helst ut som en. Känner mig extremt nöjd. Har varit på riktig hårdrocks-klubb för första gången på tio år. Tvåbarnsmamman Annika tar med sig snyggaste karln på stället hem. Dessförinnan hånglar hon med den näst snyggaste. Inte illa pinkat för en lagom tjock 37-åring.