- Jag skrek och kallade Gud skitstövel

Prästen Jacqueline Hårdstedt knarkade och satt i fängelse - nu skriver hon en bok om sitt liv

1 av 2 | Foto: Johan Krüger
"Att skriva en bok om mitt liv är lite som terapi", säger Jacqueline Hårdstedt som kan se på mycket av det svåra som hänt henne med en portion svart humor.
RELATIONER

Hon har knarkat, suttit i fängelse, fött en son som hon tvingades adoptera bort. Och hamnat i rullstol.

I dag är Jacqueline Hårdstedt, 54, präst - och hon slutar aldrig att vara optimist. Nu skriver hon en bok om allt som hänt henne.

Jacqueline Hårdstedts liv är faktiskt lite som en roman. En sådan man gråter åt, fast där man misstänker att allt så småningom ordnar sig, därför att huvudpersonen är så envis. Och lite speciell - en präst som berättar vitsar om spermier och ändrar finurligt i bibeltexterna så att hon slipper alla "Fader" är nog inte helt vanlig.

Jacqueline är uppväxt i Stockholm, som sladdbarnet bland sju syskon. I hemmet härskade pappan.

- Han var frikyrkopastor, strängt religiös, och femtio år när han fick mig. Han tyckte att "den man älskar agar man", och jag fick mycket stryk. Min tro blev enligt pappas gudsbild: en straffande farbror med skägg som såg allt. Jag vågade knappt ta av mig bh:n på kvällen i fall han skulle se, säger hon och skrattar.

Mamman var yngre, en bondflicka från Dalarna, som älskade sin dotter men inte vågade stå emot pappans makt.

Jacqueline började tidigt att göra uppror.

- Jag var som en enda stor proteströrelse. Jag snattade pengar av pappa och svor som en borstbindare.

När Jacqueline blev tonåring började hon leva upp till det hennes pappa ändå trodde att hon gjorde - rökte, drack och träffade killar. Hon relegerades från skolan. Då bestämde pappan att föräldrarna inte orkade med sitt yngsta barn längre.

- De skickade mig till ett fosterhem. De berättade inte ens det i förväg, utan när vi var framme. Det sveket var oerhört.

Som 14-åring var Jacqueline redan fylld av känslan att hon var värdelös, att hon inte passade in någonstans. Hon träffade en 25-årig kille - och blev med barn. Plötsligt fick hon inte ens komma hem till sina föräldrar, och inte visa sig i församlingshemmet.

- Jag vägrade att göra abort. Men jag skulle få komma tillbaka till fosterfamiljen om jag lovade att lämna bort barnet. Jag var så ung att jag inte förstod vad det innebar. Jag fick ha min nyfödde son hos mig en vecka, sedan tog de honom ifrån mig. Då bröts det sista hos mig. Jag fick inga fler barn.

Åren som följde "strulade hon runt" som hon säger. Hon kom i kontakt med en kille som fick henne att pröva narkotika.

- Det var kört direkt, efter första sprutan. Jag var missbrukare i tolv år. För att få pengar till knark försökte jag prostituera mig, men jag kunde bara inte. Det är jag glad för i dag. Och jag var för feg för att stjäla. Alltså började jag langa.

Jacqueline åkte fast, och fick en hård tid på kvinnofängelset Hinseberg. Under tiden dog hennes pappa, som hon knappt haft någon kontakt med.

Efter fängelsetiden försökte hon börja ett nytt drogfritt liv ihop med en kille som hon verkligen var kär i. En morgon hade han stuckit.

Hon letade på Plattan, Sergels torg. En man där påstod att hennes ex skulle komma hem till honom, så Jacqueline följde med. Den dagen förändrade hennes liv: Mannen var drogpåverkad och satt med kniven mot hennes strupe i sex timmar. Desperat försökte hon fly, men det slutade med att de båda hamnade på balkongen på fjärde våningen. Mannen fick för sig att Jacqueline gjorde signaler till polisen - han lyfte henne och slängde henne ut från balkongen. Och log när hon föll.

- Jag bröt ryggen. Jag var 29 år och hade förlorat allt, jag vaknade upp och kände inte mina ben.

Väl ute från sjukhuset fortsatte Jacqueline att knarka. Hon var en ensam, rullstolsburen narkoman.

- Men en morgon - det var i september 1977 - då kände jag: det här går inte. Jag måste göra slut på allt eller välja att leva. Jag bestämde mig för livet.

Hon avgiftade sig helt på egen hand. Mamman kom och ställde mat utanför dörren. Jacqueline rörde aldrig mer knark.

- Någonstans kom det upp inom mig att jag skulle bli präst! Jag fick inga uppenbarelser, ingen Jesus som kom gående på balkongen eller så, men jag kände att jag var tvungen att ge det en chans, säger hon och ser glad ut när hon tänker på den här tiden.

Fast det var inte alltid lätt:

- Jag stötte på mycket rädslor och motstånd i arbetslivet för att jag är handikappad. Ibland tvivlade jag så att jag höll på att bli tokig. Jag har en mycket fri relation till Gud, jag skrek och kallade honom skitstövel och ville att han skulle ge mig ett tecken om han inte ville ha mig som präst.

Men det kom inget tecken, så Jacqueline fortsatte. I dag är Mälarhöjdens kyrka hennes arbetsplats. Och alla hennes erfarenheter hjälper henne att stödja andra.

- Jag är inte rädd för att prata om något som har med sorg att göra, och jag kan ställa de svåra frågorna.

Hur har du lyckats komma igen?

- Jag är en fullblodsoptimist. Jag tror på livet. Det finns ohyggligt bra saker man får vara med om också. Att jag klarat mig igenom allt gör ju att jag är ett levande Gudsbevis!

Jacqueline har försonats med en del av sina sorger under åren. Hon sökte upp sin son när han var 21 år, och vet nu att han hade ett bra hem hos sina adoptivföräldrar. Och efter femton års försoningsarbete kan hon känna kärlek till sin pappa.

- Jag ser nu att jag fått en del bra saker av honom också - livskraft och jävlar anamma. Och jag kan tycka synd om honom också.

Cecilia Gustavsson