Bra projekt riskerar bara att läggas ned

RELATIONER
Åsa Moberg är journalist coh författare.
Foto: Hasse Eriksson
Åsa Moberg är journalist coh författare.

är en människa blir svårt sjuk påverkas alla i omgivningen. Ofta utsätts de anhöriga för sådan stress att de själva blir sjuka. Familj, vänner och arbetskamrater får många problem att hantera. Finns det inget socialt nätverk runt sjuklingen blir det landsting och kommun som får ta ansvaret. Ändå är det först det senaste årtiondet som det gått upp för sjukvården att det finns anhöriga.

Det sociala nätverket ägnas just nu enorm uppmärksamhet i konferensvärlden, men i sjukvårdens vardag märks inte mycket av detta nymornade intresse.

Jag for som vanlig lyssnare på en konferens i Hässleholm med rubriken Anhörig 300, ett treårigt projekt inom Svenska Kommunförbundet. Det handlar om ökat samarbete mellan kommuner och frivilligorganisationer för att förbättra stödet till anhöriga. Staten har bidragit med 300 miljoner, kommunerna med 96 miljoner och Socialstyrelsen har dessutom fått 3 miljoner kronor för bidrag till olika projekt.

På en dag hann jag höra mycket ambitiös statistik om "behovsinventering". En del ny verksamhet har kommit igång, av anspråkslösa dimensioner och tidsbunden så att framtiden hänger i luften. En ordentlig utvärdering brukar dock ingå i planen.

De som efteråt saknar verksamheten kanske kan trösta sig med en forskarrapport om varför den var bra under den korta tid den pågick.
De som efteråt saknar verksamheten kanske kan trösta sig med en rapport om hur bra den var när den pågick

Det är beklämmande att det tycks finnas hur mycket resurser som helst för att kartlägga behovet av stöd och hjälp, utbilda personal, ha konferenser, forska och utvärdera, men inga pengar för långsiktig stödverksamhet till de anhöriga. Sådant som Hornskrokens äldrecentrum i Stockholm, en bostad för demenshandikappade äldre: "Här finns möjlighet för dig som anhörigvårdare att få avlösning några timmar, en dag, någon natt, några dagar i veckan, en helg eller för semester."

Det måste vara vad de anhöriga drömmer om: 4 platser med personal dygnet runt. Priset är 100 kronor per dygn, allt utom maten betalas med projektpengar. När projektpengarna är slut, vad kommer det då att kosta? Det vet ingen. Det visade sig osäkrare än så. Man vet inte ens om verksamheten kommer att finnas kvar. Men utvärderad blir den.

Finns det någon som inte på egen hand kan räkna ut både att behovet finns och att verksamheten är uppskattad?

Ibland känner jag sorg när jag hör talas om ett bra projekt: om det finns något som alla är nöjda med är risken överhängande att det snart läggs ner. Projekttänkandet är förödande kortsiktigt. Det är hemskt för sjuka och anhöriga men allra värst för personalen, som aldrig får uppleva ett stabilt arbetsliv. De rusar genom ständigt nya projekt rakt ut i utbrändheten.

Åsa Moberg