”Fotbollens magi dör aldrig”

Aftonbladets Olle Svenning om sporten som får män att känna livets riktigt stora känslor

1 av 2
Krönikör Olle Svenning
RELATIONER

Landskamp igår. Allsvensk premiär om en vecka. Och ur tiotusentals garderober lyfter män fram dobbskor, benskydd, de stryker halsdukar och kontrollerar att biljetterna ligger tryggt i plånboken. Fotbollssäsongen är här. I dag skriver Olle Svenning exklu

Vid en viss tidpunkt i ett manligt liv, ofta tidigt, bryts illusionen om den egna stora fotbollsframtiden. Man förflyttar sig till en annan fotbollsvärld, fylld av minnen. Av de egna matcherna, dofterna i omklädningsrummet och spelargången. Minnena av dem som blev hjältar, av segrarna och de tunga nederlagen.

Blicken söker sig långt bakåt och fäster vid stunderna med pappa på läktaren. Han och andra allvarliga män i trenchcoat. Tobaksdofter och gemenskap. Pappans kommentarer, förklaringar och snabba sinnesskiftningar. Raseriet och den omfamnande värmen. Far och son förenade. Den vuxne och erfarne som pekar ut stjärnorna, som den unge bara känner igen från samlarbilder. Läktarminnena fylls av en vag doft av liniment.

En fotbollsvärld med särskilda koder och hemligheter att förstå. Fantasierna och drömmarna som delas med kompisarna på rasterna och under eviga samtal. Träningsprogrammen som gemensam läsning. De första blyga försöken att få träna med den riktiga klubben, att ta på sig tröjan med det fina klubbmärket. Tränaren som muntrar upp med sina eviga "kom igen". Kompisarna som skriker ens namn. Den oerhörda känslan efter målen. Omfamningarna, skriken, blicken ut mot sidlinjen där tränaren och föräldrarna står. Och så sorgen som vi tvingas dela. Tystnaden i omklädningsrummet. Den medkännande blicken på de som misslyckats.

”Allt jag förstår mig om livet har jag lärt på fotbollsplanen.” En ständigt upprepad mening, uttalad av Albert Camus, Nobelpristagare i litteratur och fotbollsmålvakt. Han, existentialismens uttolkare, borde veta. Man kommer sällan närmare de stora känslorna av glädje, sorg, hopplöshet och gemenskap än genom fotbollen.

Man lär sig också förstå den egna positionen i livet: Jag kan inte bli storspelare men för en kort stund i livet kanske jag kan få vara nära de besjälade, de som ska föra spelet och klubben vidare och som ska mäta sig med fotbollskonstens allra högsta krav. Vi minns lagkamraterna, vi berättar om dem. Min nyckelreplik lyder: Jag har spelat fotboll med Bosse Larsson.

Senare i livet försöker vi förmedla fotbollsmysteriet till våra egna söner och numera också döttrar. Krossar dem kanske under förväntningar och krav. Eller öppnar den himmelska scenen för dem.

Varje pappa, tror jag, förnimmer sorgen när sonen eller dottern väljer bort eller väljs bort från den stora fotbollscenen och blir åskådare i stället för aktör.

Med hjälp av fotbollen får man syn på sig själv som barn eller ung. Det är på den ungdomen man kränger korplagets tröja. Tekniken, gesterna, rörelserna finns kvar, fast kräver längre betänketid. Åldern skymmer sikten och kroppens förhållande till bollen är mer ansträngt.

Fast ropen är desamma. Lagkompisarnas namn, attackerna på domaren, de kollektiva omfamningarna efter målen.

Kroppen och självbilden talar om när sista stunden kommit och domarn visslat sin slutsignal. För egen del drabbades jag några månader efter fyllda 50. En häpnadsväckande miss av ett givet volleyskott. En påminnelse lika tydlig som när första folkpensionen rasslar in.

Fast magin dör inte. De individuella minnena förenas med det stora kollektiva, som berättar om Klubben, om de stora artisterna, om de förtrollade ögonblicken då fotbollens alla begränsningar övervinns. När Maradona flyter över halva planen, förbi drivor av engelsmän eller när Pelé och Gordon Banks möts

i en fenomenal nick och en överjordisk räddning.

Vi talar om sådant över en öl eller två. Gemenskapen har flyttat från fotbollsplanen till krogen. Värmen finns kvar och närheten.

Med åren lär man sig övervinna den enkla klubbrivaliteten, kanske den enda sortens uttryck för manlig mognad. Respekt, säger man, också till dem som håller på Hammarby eller Brage. De är i alla fall riktiga supporters, trogna in i konkursen eller nedflyttningen. Man speglar ett eget hotfullt öde i den andres.

Fotbollspassionen är höjd över alla tidens begränsningar. Fotbollen har, i motsats till livet, inget slut. Allt upprepas gång på gång. Och någon gång måste den egna lyckosiffran upp. En praktfull volley, den stora seriesegern eller en stor öl efter kvitteringen i slutminuten. Krönikör

Olle Svenning:Med hjälp av fotbollen får man syn på sig själv som barn eller ung - fast åldern skymmer sikten

Olle Svenning