Monica Rolfner: Varför reagerar vi så olika på saker som drabbar oss?

RELATIONER
Krönikör: Monica Rolfner, 41, manusförfattare.
Krönikör: Monica Rolfner, 41, manusförfattare.

Fick en viss insyn i människonaturen när jag tog upp polisanmälningar hos Stockholmspolisen under några år. Någon förvandlades till Terminator när han blev bestulen på en kasse äpplen. En annan tog det med jämnmod när bilen blivit stulen samma dag som familjen skulle åka på semester, och allt bagage låg i den.

En dag kom en kvinna in på stationen och grät. Hon var förtvivlad och bad att få tala med någon i enrum. Alla trodde att hon blivit våldtagen eller att någon hade kidnappat hennes barn. Minst. Så var det inte. Någon oärlig filur hade stulit hennes cykel. Det var en fin cykel. Röd. Hade kostat femtusen kronor. Och den hade varit låst. Hur kunde någon begå ett så fruktansvärt brott? Fanns det ingen kommissarie hon kunde få prata med? Kunde vi skicka ut något slags larm till alla polisstationer i hela Sverige? Interpol? Visst var det tråkigt med cykeln, men vi blev nog lite luttrade där bakom disken och kunde inte riktigt lida med alla. En kille kritiserade mig för det en gång. "Du verkar ju inte bry dig alls", sa han med tårar i ögonen. Han hade blivit av med sitt nya fina körkort. Jag hävdade att han nog skulle tycka jag var rätt oprofessionell om jag grät jag också. Han höll med om det efter en stunds betänketid. Och så var det alla plånböcker på drift. Kan tipsa om att det är vettigt att ha ett extra ID-kort i bankfack. Man är ganska låst utan nämligen. Vissa var bara lätt desillusionerade, hade blivit bestulna på krogen, haft plånboken i bakfickan eller i barnvagnen i en affär. Insåg att de varit rätt klantiga, eller i alla fall obetänksamma och ouppmärksamma. Å andra sidan är många av tjuvarna heltidsarbetande fullblodsproffs. En del bestulna bröt ihop, andra ville starta medborgargarde.Vissa ryckte på axlarna. Vi reagerar så olika. Jag undrar vad det beror på.