– Jag är rädd för att jag inte ska kunna få barn

RELATIONER
Getingar, Vespoi´dea, överfamilj (eller ibland familj, Ve´spidae) i insektsordningen steklar. Den har världsvid utbredning, dock med flest arter i tropiska och subtropiska områden.
Foto: Andreas Lundberg
Getingar, Vespoi´dea, överfamilj (eller ibland familj, Ve´spidae) i insektsordningen steklar. Den har världsvid utbredning, dock med flest arter i tropiska och subtropiska områden.

Vad är din styrka som skådespelare?

– Jag är en empatisk människa. Har lätt att identifiera mig med andra människor. Det är en fördel i jobbet men det kan vara en nackdel privat.

Svaghet?

– Det som hindrar mig är dåligt självförtroende, att jag bromsar och rackar ner på mig själv. Det märks i teatern, att jag bromsar mina impulser för att jag inte vågar tro på dem.

”Hon är helt orädd, hon gör bort sig med glädje” säger din regissör i ”Elektra”, Birgitta Englin, om dig.

– Va? Gör hon? Det är hon som plockat fram det hos mig i så fall. Hon var på mig redan vid vår första pjäs och det var min ansats inför arbetet med Elektra, att dra ner brallorna på mig själv.

”Snabb, intelligent och ställer dumma frågor” säger hon också.

– Ja, dumma frågor försöker jag ställa. Många kan vara rädda för det eftersom de inte vill framstå som dumma. Men jag måste förstå helt. Då får jag väl bjuda på att folk tycker att jag är korkad eller trög. Jag får tillbaka att jag exakt vet vad jag håller på med.

När du var 10 år dog din mamma i cancer. Hur kändes det?

– Jag var väldigt inställd på att överleva det, att inte knäckas. Det var den linjen jag körde. Hon var sjuk i drygt två år innan hon dog. Förberedd var jag inte, jag var för liten för det, men jag trodde nog aldrig riktigt på att hon skulle bli bra igen när hon hade varit sjuk så lång tid.

Hur påverkar det dig i dag?

– I tonåren påverkade det mig genom att jag inte revolterade, att jag var bunden till pappa, den jag hade kvar. Så jag har fortfarande inte revolterat mot pappa, och kommer aldrig att göra det heller, haha, det behövs inte.

– Hur det påverkar mig i dag ? det är svårt, det är så många saker som påverkar en människa. Det yrkesval jag har gjort har säkert med det att göra, jag har nog ett behov av att bli sedd, jag har inte blivit sedd klart, av mamma.

– Jag har också stor separationsångest. Och så har jag lätt att sätta mig in i hur andra människor känner. Redan som liten gjorde jag det, flydde bort i olika fantasier. På samma sätt flyr jag gärna in i andra roller.

– Nånting stannade där, jag har en rädsla för att leva ett vuxet liv för att jag fortfarande känner att jag är den där lilla flickan som går och väntar på att hon ska komma tillbaka, att vi ska ta vid där vi slutade.

– Jag kan känna igen mig i Madonna, jag beundrade henne alltid när jag var yngre, hon var en helig ko för mig. Det var inte bara för att”wow hon är så läcker” utan för att jag totalt kan identifiera mig med hennes otroliga ärelystnad och hennes jättekarriärsug. Jag kunde precis fatta vad som drev henne för samma sak har drivit mig. Jag tror att hon är en otroligt krävande människa som alltid måste ha blickarna på sig själv: se mig, se mig, se mig! Jag kan känna igen mig i det och jag försöker kompensera det, jag vill se andra. Jag vet att det där är ett farligt drag att bara leva i ”se mig, se mig”, jag vill inte vara en sån.

– Men mamma är inte synonymt med saknad för mig, hon är synonym med kärlek, livskraft, jävlar anamma och humor. Min mamma var ett rivjärn! Hon lät, hon syntes och hon var jävligt rolig – och väldigt krävande. Morsan i ”Tsatsiki” kom ju mycket från henne.

Hur var dina tonår?

– Bra, nu när vi jobbar med ”Elektra” så pratar många om att de hade så jobbiga tonår, men jag tyckte aldrig det. Jag tyckte att det var kul. Jag hade inget särskilt flyt med grabbar och lite fel kläder, men jag hade många vänner, skolan gick okej och lärarna gillade mig.

Du har sagt att ”innerst inne i dig bor det en stor nörd”.

– Jag är inte så hipp. Har inte de rätta kläderna, läser inte de rätta tidningarna och köper inte de rätta skivorna.

Du har sagt att du är matfixerad, stämmer det fortfarande?

– Jag har inte så många intressen i livet. Jag har mitt jobb. Annars tycker jag det är astråkigt att shoppa kläder, inreda, allt sånt där och jag sportar inte, förutom dans som jag tycker är kul. Men att prata om mat och läsa recept har blivit som en hobby.

– Sedan har jag pendlat i vikt en hel del och jag tänker på vad jag stoppar i mig, det tror jag alla tjejer gör, speciellt i min bransch. Men jag har inte haft anorexi eller bulimi.

Är du singel nu?

– Nä.

Vem är du ihop med?

– Med min kille.

Med din gamla kille?

– Jag säger inget om det där!

Men du måste reda ut det här, det har ju varit ett sånt avande och påande mellan er så man blir helt virrig.

– Jag tänker inte reda ut nånting!

Men du har varit ihop med en kille av och till i fyra, fem år nu?

– Hahaha! Ja!

Han har ju två rätt stora barn, runt 10–13 år. Är det svårt att vara plastmamma?

– Det blir vad man gör det till. Har man krav på sig själv att man ska vara som en mamma blir det nog svårt. Jag ser dem som en tillgång i mitt liv. De är mina vänner, de står mig nära och de ger mig otroligt mycket. De är två otroligt coola tjejer, underbara. Men jag ser det inte som att jag är deras mamma, det kan jag aldrig bli och det förväntar de sig inte heller.

Har du haft många förhållanden?

– Nä, inte alls många.

Har du varit otrogen?

– När jag var yngre en gång, i ett tidigt förhållande. Men det förträngde jag på en gång för det var så hemskt.

Vad är det jobbigaste med att leva med dig?

– Att jag är känslig på andra människor, har mina sensorer ute hela tiden. Jag har svårt att koppla bort vad jag får för vibbar och kan skapa situationer som inte finns, tro att jag ska bli lämnad. Jag har en tendens att ta åt mig av saker som inte har med mig att göra.

Du är snart 30. Är du rädd för att du inte ska hinna skaffa barn?

– Jag är rädd för att jag inte ska kunna få barn, eller för att mannen jag älskar inte ska kunna. Det känner jag skräck för, men det tror jag att alla tjejer gör innan de blir med barn.

Vad gör du i ditt liv, förutom att jobba hela tiden?

– Inte så mycket. Jag fikar, umgås med min pojkvän, går på bio ... jag är jättetråkig, har inga projekt eller intressen utöver mitt jobb. Men jag har massor av kärlek i mitt liv.

Vad faller du för hos en man?

– Det har varit olika. Nåt slags självförtroende i kombination med en blick, en stadig blick, att man ser vem han är i blicken. Det är sexigt.

– Jag är inte den som blir förälskad på studs, efter en blick eller ett samtal, det finns inte. För mig kommer kärleken långsamt, den smyger sig på. Och när jag väl älskar någon ska det mycket till för att jag ska sluta.

Hur har du träffat killar?

– Inte på krogen. Går jag ut och drar ett par drinkar röjer jag och dansar, jag står inte och snackar seriöst med någon kille. Min kille träffade jag genom gemensamma vänner.

Vilken är din allra sämsta sida?

– Att jag målar allt i svart, att jag ser sämsta tänkbara scenario, liksom väntar på domedagen hela tiden.

När grät du senast?

– Vet inte, jag gråter jämt.

Blir du arg lätt?

– Ja, ofta, haha. Och när jag känner mig orättvist behandlad, och det är inte alltid det är motiverat. Folk ser alltid på mig när jag är sur, jag är så dålig på att täcka upp det, jag markerar det snarare.

Vad gör du om 10 år?

– Jag hoppas att jag lever. Får jag välja så jobbar jag med en massa fantastiska projekt och så har jag barn och man. Jag har det gärna som Stellan Skarsgård har det, säger Alexandra Rapaport och verkar för ett ögonblick helt lugn.

Fakta/Alexandra Susanna Rapaport

Fredrik Virtanen