Kommunen hjälper Katarina, 42, att dö

Kan man förbereda sig på att dö? Katarina Eriksson är tvungen. Hon har sju barn och den dödliga sjukdomen EDS.

1 av 2 | Foto: MARIA ÖSTLIN
Katarina Erikssons 9-åriga dotter har ärvt sin mammas sjukdom. "Vem ska ta hand om henne när jag är borta?" frågar sig Katarina.
RELATIONER

Katarina Eriksson, 42, vet att hon inte har lång tid kvar att leva.

Det vet hennes man och sju barn också.

- Döden är ofattbar och svår att tala om. Men vi har fått hjälp - varje vecka kommer en terapeut hem till oss. Han är min enda kontakt med yttervärlden, säger hon.

Katarina lider av EDS, Ehlers-Danlos syndrom. Det är en mycket ovanlig, ärftlig sjukdom, som i hennes fall innebär att bindväven förstörs och kroppen drabbas av inre blödningar.

- Jag får morfininjektioner

av min man var tredje timme för att lindra smärtorna. Jag kan inte göra någonting utan ligger bara här och har inte varit utanför dörren sen i augusti.

För ett år sedan fick Katarina kontakt med Lennart Clarstedt, kommunal familjerådgivare i Eskilstuna, på Mötesplats Fristad. Här tar man hand om familjer med olika former av bekymmer.

I Lennart hittade

Katarina den samtalspartner hon letat efter.

- Jag är så rädd och förtvivlad över att

livet närmar sig slutet. Det är så många svåra frågor som kommer upp och med Lennart kan jag prata om allt. Man blir väldigt ensam när man är så sjuk som jag är. De vänner jag haft har försvunnit.

En gång i veckan åkte hon in till Eskilstuna för att träffa Lennart Clarstedt.

- Vi gjorde överenskommelsen att den dagen hon inte orkade längre skulle jag ta mig ut till henne, säger han.

Och nu har den dagen kommit.

- Jag ser tillbaka och har en livsuppgörelse med mig själv. Vad gjorde jag rätt, vad gjorde jag fel? Jag försöker också planera för barnen. Vilka ska stötta dem och min man när jag gått bort?

Lennart Clarstedt sammankallade alla barnen utom de två minsta till ett möte, där Katarina berättade att hon var väldigt sjuk och inte skulle leva länge till.

Hennes äldste son sa att det inte kom som en nyhet för honom, att de länge förstått att hon skulle dö.

- Barnen mår så dåligt. De vill naturligtvis att man ska finnas där för dem för alltid.

- Under en period vägrade en av pojkarna att ta i mig. Han var så arg på mig för att jag var sjuk. Men den känslan har han bearbetat med Lennart och nu rycker han in och hjälper mig under nätterna och vet inte hur väl han vill mig.

- Jag känner en skrämmande rädsla och tänker framför allt på min nioåriga dotter som ärvt min sjukdom. Hon har fått samma diagnos som jag, den svåraste formen av EDS. Vem ska ta hand om henne när jag inte finns mer?

Även fem av de andra barnen visar tecken på att ha ärvt EDS.

- Men för att få det bekräftat måste de genomgå en klinisk undersökning och till den är det kö på femton månader.

Katarinas man Torbjörn Lövstaf är anställd av kommunen som hennes personliga assistent.

- Förutom att ta hand om mig ska han sköta fem hemmaboende barn, tvätta, handla mat, städa och köra dem med bilen. Men på nätterna måste han få sova och då har jag så svårt att väcka honom om jag skulle behöva hjälp.

Torbjörn förtränger så gott han kan att Katarina snart

ska dö.

- Visst existerar tankarna men jag håller dem ifrån mig. Jag är optimistisk av naturen och vill inte tänka i de banorna. Det gör för ont.

Katarina säger att hon har svårt att förstå hans rädsla, att de kan tappa bort varandra.

- Lennart hjälper oss att kunna prata med varandra.

Hon säger att det inte är döden hon fruktar.

- Det är att släppa taget om dem man älskar. Att jag ensam går vidare till en annan tillvaro medan att de stannar kvar.

Ingalill Mosander