Magiska Myrra

RELATIONER

Hon är Sveriges mesta musikalexport, med succéer på de stora

världsscenerna. Nu ska hon erövra hemmaplan som Evita Perón i ”Evita”. Men vägen till framgång har varit tuff för Myrra Malmberg. För Aftonbladet Söndags Åsa Mattsson berättar hon om sin

uppväxt, som mobbarna gjorde till ett helvete.

Myrra är helt självlärd.
Myrra är helt självlärd.

 Nu är det Myrra Malmbergs tur. Att sjunga låten med stort L, den där som brukar sända rysningar längs ryggen: ”Don´t cry for me Argentina, the truth is I never left you.” Den 24 mars var det premiär för Andrew Lloyd Webbers musikal ”Evita” på Göteborgsoperan, och det är Myrra som spelar Eva ”Evita” Perón, fattigflickan som blev nationalhelgon.

Myrra Malmberg har mer gemensamt med Evita Perón än de flesta musikalprinsessor. Mer än man kan ana när man ser henne gnistra på scenen med en stämma som beskrivits som en ”sval skolad sopran”.

Om det är någon skola den rösten har gått i så är det Myrras egen. Hon är helt självlärd, och hade inte råd att ta sånglektioner. Bakom ljusen på de stora världsscenerna där hon sjunger, vilar en skugga som få känner till, en stenhård uppväxt med mobbning i tonåren. Men också en rätt envis nybyggarinställning (Myrra bodde de första åren av sitt liv i Minneapolis i USA) som hjälpte henne att kavla upp ärmarna och ta henne up where she belongs, för att travestera en känd låt.

Jag träffar Myrra en alldeles vanlig stökig dag på Göteborgsoperan. Livet och kivet bakom operascenen är bullrigt och levande och på många sätt rätt vardagligt.

Plötsligt ser jag håret, det berömda långa håret, och förstår att det är hon. Ändå blir jag förbluffad, här i dagsljuset som strilar in från Göteborgs hamn ser hon inte ut att vara äldre än 17 år.

– Jag kan inte själv se att jag ser så ung ut, utom när jag får se en videoinspelning av mig själv från scenen, då kan jag reagera och tycka att Gud vad är det där? Och jag som tycker att jag rör mig så moget, säger Myrra, och poängterar att det inte är hennes favoritämne som kommit upp.

Hon längtar efter att bli rynkig, längtar efter mer tyngd.

Trots att du är en världsberömd musikalartist så vet man inte så mycket om dig som person. Hur kommer det sig? Du har ju i flera år tillhört den absoluta gräddan?

– Nu rodnar jag när du säger sådär (skratt). Men tack.

Är det så, att även om ni musikalartister är framgångsrika, så är det något med genren som gör att ni hamnar vid sidan av?

– Ja, vi hamnar lätt lite utanför. Det är märkligt. Vi har också svårt att få skivkontrakt. Kanske blir folk osäkra, de vet inte riktigt vad man är, inte bara skådespelare, inte bara sångare eller bara dansare. Man får inte provfilma heller, eftersom man inte platsar i en enda kategori.

Ni ses som kvacksalvare alltså?

– Ja, det är nog så. Det är helt OK att en skådis gör musikal, men håller man på med musikal och vill göra talteater är det inte OK. Det är helt OK att en skådis gör en popskiva, men det är inte OK att en musikalmänniska gör sånt. Man får heller inte gå in och göra mer klassiska saker, men en operasångare får gärna sjunga musikal.

Och inga uppmärksammas förrän de kommer till London?

– Ja, inte ens då.

Du hade faktiskt huvudrollen där, som Christine i ”The Phantom of the Opera”.

– Mm, det var första gången som folk började förstå vad jag gjorde, det fanns något att relatera till, eftersom den också spelades i Sverige.

– Det är nog tiden också. Tänk på 60-talet när Barbra Streisand kom fram och Julie Andrews. Det gjordes filmer som Funny girl och Sound of music, då var musikaler stort. Då kunde man också lättare gå över genregränserna.

Men det ska väl bli ändring på det? Nu gör ju du faktiskt samma roll som Madonna gjorde, det kanske gör susen?

– Ja (skratt). En del personer har faktiskt sagt när de har sett bilder från föreställningen att jag är lite lik Madonna. Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang.

Är Evita svårare än Phantom of the Opera?

– Det är svårt på ett annat sätt, i Phantom skulle jag bland annat ha tåspetsskor på mig? Här är det svårt rent musikaliskt för att det byter taktart hela tiden, som från ingenstans, direkt från dialog kommer en ny tonart, och det är hela tiden Evita som drar igång den.

– Det är väldigt knepigt. ”Hjälp, jag vill inte” sa jag till min man under repetitionerna: ”Jag skiter i det här, jag har ingen lust”. Då sa han: ”Du tycker visst att det är kul, när du kan det”.

– Det tog två veckor innan jag överhuvudtaget lärde mig noterna, och då har jag ändå ganska lätt för mig.

Är det sant att du är helt självlärd?

– Ja, det är sant.

De flesta, även kritiker, brukar tro att du i högsta grad är skolad.

– Ja, det låter så, det beror på att jag är perfektionist och kontrollerad, men inte ett dugg skolad. Jag började att jobba tidigt, jag hade inte råd att ta sånglektioner som alla andra. Istället började jag lyssna på vad rösten sa.

Stod du och tränade hemma?

– Ja, jag övade varje dag. Själv. Astråkigt(skratt). Jag spelade in mig själv på band och lyssnade hur det lät. Jag lyssnade förstås på vad andra sa, som hade råd att ta lektioner, men oftast lät det helt vansinnigt det de fick göra, tyckte jag. Senare har jag faktiskt tagit tre lektioner som jag har betalat för, och det har inte känts bra. Jag tycker att sångpedagoger försöker stöpa rösten i en form, istället för att känna in vad man har.

Och vad har du?

– Jag har en kärna i rösten, men inte en jättevolym. Jag har en egen röst, som är kraftfull på sitt sätt. Den måste behandlas på ett visst sätt, då håller den. Jag är stark, envis och uthållig, och jag måste veta hur jag ska styra rösten, inte hur den ska styra mig. Det har alltid varit mitt utgångsläge.

– Jag ville egentligen inte sjunga från början, utan vara skådis. Jag höll på med Shakespeare, men folk ville bara höra mig sjunga. Jag fattade inte varför. Jag trodde inte att det var min grej, utan det har fått växa fram genom åren.

CHATTA med Myrra 17 april klockan 13.00

FAKTA/Myrra Malmberg