Sluta bolla med människor - så får vi råd till vård

RELATIONER
Åsa Moberg är journalist och författare.
Åsa Moberg är journalist och författare.

Barn och ungdomar med akuta psykiska problem tvingas köa i månader, ibland år, i väntan på hjälp. Kortsynta politiker trodde att det gick att spara bort skolpsykologer, skolsköterskor och skolläkare. Handfallenheten i omhändertagandet av deprimerade unga beror på systemet med olika konton för kostnaderna. Skolans budget hör till kommunen, sjukvårdens hör till landstinget. Och kriminalvården hör till staten. Inget konto alls visar vad allt lidande kostar dem som drabbas.

"Det finns inga resurser. Vi måste prioritera, resurserna räcker bara till de svåraste fallen." Så låter det både inom kroppssjukvården och psykiat-rin när det inte går att få hjälp. Ju mer jag ser av sjukvården, desto egendomligare ter sig detta. Resurserna finns ju, även om de används fel.

Patienterna styckas upp som trasiga bilar där varje del ska hanteras av en ny avdelning. Resurserna går åt till kontakterna inom sjukvårdssystemet. Om en patient träffar tio läkare måste alla tio ägna sig åt att ta reda på vad de andra hållit på med.

Patienten inser kvickt att det inte lönar sig att berätta mer än det allra nödvändigaste. Ibland kan det uppstå en förtroendefull relation med någon i vårdpersonalen, men då kan man vara säker på att just den personen snart försvinner. Antingen var det en vikarie eller också ansågs patienten "medicinskt färdigbehandlad". Då är det dags att byta vårdgivare: från landsting till kommun. Ibland tror jag att hälften av vårdens resurser går åt till dessa byten.

Kontinuitet är viktigt, heter det i högtidstalen. Det är ett fint ord för något som inte finns, nämligen en bestående personlig kontakt. Ett totalt omtänkande är nödvändigt. Det spelar ingen roll vilka mediciner patienten ordineras om ingen som han eller hon litar på ser till att de tas.

Det behövs en ny personalkategori: någon som enbart har till uppgift att finnas kvar och hålla kontakt. Det är dags att införa "vårdföreståndare", på samma sätt som barn i skolan har klassföreståndare som ska stå för kontinuiteten genom grundskolan. Verklig kontinuitet skulle ge enorma besparingar.

Mycket pengar kunde också sparas om man återinförde skolpsykologerna. Snart måste väl alla förstå det självklara: det är helt omöjligt att spara på att låta bli att behandla barn med problem.

Budgettekniskt kanske det går, om ungarna blir så desperata att de begår självmord. Men den som överlever några självmordsförsök kostar mer i akuta vårdinsatser än man sparade på att dra in skolpsykologen.

Och den som lyckas ta livet av sig får inte ha några anhöriga, eftersom den förtvivlan som drabbar dem alltid leder till nya vårdkostnader.