Startsidan / Wendela

Välkomna alla smådjur - ni får gärna bo i mig!

Christina Claesson är journalist och författare.   Christina Claesson är journalist och författare. Foto: Magnus Torle

ag är en zoologisk trädgård.

Nu har jag knappt kunnat sova i natt sen jag läste hypotesen att nyfödda bör mötas av mammans avföring för att utveckla rätt immunförsvar. Det är omskakande. Jag blir riktigt upplivad.

Det är ju väldigt ensamt, detta att leva avskild från resten av världen. Här kommer den ena antibakteriella produkten efter den andra som garanterat ska sätta oss i slät och högpolerad karantän. Och vi blir bara ensammare. Samtidigt börjar forskningen erkänna att det är bristen på normala mängder damm, smuts och hundhår som gör våra barn allergiska. Är det inte det jag alltid trott!

Kanske är det inte Gud vi saknar. Kanske är det fler kvalster.

I väntrummet nånstans bläddrar jag i ett hälsomagasin. Där får jag veta hur många olika parasiter som finns inne i tarmsystemet. Man har identifierat åtminstone 70 stycken nya som lever där inne och frodas, förmodar jag, medan de suger ut min kraft och hälsa. Där är suddiga bilder på långa vita saker. Mot dessa parasiter kan man nu köpa en hälsokur av starka örter, som vräker ut dem alla från deras olovliga huserande inne i min värdkropp.

Först känner jag den här lockelsen efter renhet, utrensning, storstädning, ja varför inte förintelse av allting främmande och kryllande och okontrollerat. Som känslan inför en pormask som man ser fram emot att få klämma.

Samma kväll ser jag ett tv-program om huden och alla kvalster som lever där. Kvalstren är uppförstorade och ser ut som bengaliska tigrar muterade till framtidsmonster. Ruskigt, men samtidigt är det bara att inse att det är så det är. Min hud är ett vilthägn och i mina tarmar huserar en koloni om 4 kilo bakterier. Det ska jag vara glad för, det skulle inte vara kul att svälja en ny frukost om inte de fanns där nere. De är botemedlet mot min alienation.

Nu ska jag berätta nåt äckligt. För ett tag sen stack det ut ett tjockt svart hårstrå ur huden på ovansidan av min högerfot, strax ovanför stortån. Jag har, i normala fall, inte hårbeväxta fötter. Jag drog i det där hårstråt och det gled ut. Det kom inifrån och satt inte fast. Det var ett hår från min svarta hund! På något vis hade jag fått det i mig med maten, med müslin kanske, eller den där smörgåsen jag tappade på köksgolvet, och sen hade det vandrat hela vägen genom mitt lymfsystem tills det kom till återvändsgränden nere vid stortån.

Jag är inte bara en zoologisk trädgård. Jag är ett moln, en energiförtätning, en liten filtertuss i universum. Min livsuppgift är att tillfälligt försinka det kryllande myllret av envetet liv.

Välkomna alla smådjur. Ni får gärna bo i mig. Bara ni inte bits eller sticks eller pratar högt så jag inte kan sova om natten. Där går gränsen.

Christina Claesson
Senaste TV-klippen
Följ wendela
Om Aftonbladet