”Jag sitter aldrig på Café Opera”

Carina Burman vid det som kallas Islandet, som hennes roman heter – årummet kring Fyrisån i Uppsala. Vid ån var också Gustaf och Amalia våren 1816.
Foto: Staffan Claesson
Carina Burman vid det som kallas Islandet, som hennes roman heter – årummet kring Fyrisån i Uppsala. Vid ån var också Gustaf och Amalia våren 1816.
RELATIONER

En ödesdiger passion som påverkade många människors liv.

Det skriver Carina Burman om i sin nya roman ”Islandet”.

– Det är spännande när en riktig pliktmänniska drabbas av den stora kärleken, säger hon.

Pliktmänniskan i fråga är Erik Gustaf Geijer, född 1783, en av dåtidens mest tongivande författare, historiker och filosofer. Föremålet för hans ömma låga heter Amalia von Helvig, också hon poet. Hon växte upp i Weimar och hade författaren Goethe som beskyddare. 1816 tillbringade hon en känslosam vår i Uppsala – det är den våren Carina Burmans roman handlar om.

Kärlekssagan är ganska sorglig. Geijer var sedan många år förlovad med en flicka från sin värmländska hembygd, och den högaristokratiska Amalia von Helvig var gift och hade barn. Deras uppvaknande förälskelse består mest av trånande blickar, viskande samtal och hemliga dikter. Hedern tog över hettan: Gustaf gifte sig med sin trolovade, och Amalia återvände till maken.

Carina Burman blandar verklighet med fantasi i sina historiska romaner, fast här är en sak säker: Att det verkligen fanns varma känslor mellan de båda. Men om kärleken ”fullbordades”, som det så vackert heter, vet man inte.

– Det var intressant att skriva om en kärlekshistoria med all denna ovisshet, och som egentligen aldrig ledde någonstans. Jag tror aldrig att de gjorde någonting, det gick inte för sig under romantikens period. Hade de levt 20-30 år tidigare hade de nog däremot kopulerat fritt, det var en friare tid då.

– I dag är det ju helt annorlunda. Jag känner till en hel del passionerade historier, men aldrig någon där man inte kommit till skott...

– Nu för tiden bestämmer sig nog folk antingen för att det inte ska bli något alls, eller så går de hela vägen. I dag hade förmodligen Amalia lämnat sin make.

Carina Burmans romaner är bildade, ofta romantiska och rör sig i akademiska miljöer. Själv har hon ingen sådan bakgrund. Mamma var ekonom och pappa sysslade med skeppning. Efter gymnasiet lämnade Carina Norrköping för Uppsala och trivdes så bra att hon blev kvar. Men trots att även maken är litteraturvetare så härskar inte finkulturen där hemma: Familjen prenumererar på Fantomen, och alla läser den glatt. Ibland är det högläsning, till exempel Harry Potter och Nalle Puh.

n Trots att du bland annat har skrivit fyra romaner och fått fin kritik är du något av en doldis. Är det självvalt?

– Nej, jag svarar gärna på frågor när någon frågar. Men jag sitter aldrig på Café Opera, säger hon och skrattar. Jag tror inte att mitt liv låter tillräckligt spännande, en akademiker från Uppsala med tre barn – skitkul..!

Läsaren kan tro att hon sitter på kammaren och drömmer sig bakåt 200 år, när hon skriver om dåtida hjältar och hjältinnor. Men icke.

– Det var en tid av svält och elände för många, en tid då alla slog på dem som var under.

– Och i början av 1800-talet var kvinnorna mer instängda än någonsin. De skulle inte verka i samhället utan hade sin plats enbart i hemmet.

– De ur högre klasser fick goda kunskaper, men bara ur de sfärer som ansågs passande för kvinnor. Det viktiga var att ”bli gift”.

Det finns dock en sak som Carina Burman gärna skulle vilja att vi hade kvar från då: Tid.

– Ingen kunde ringa till dem, de gick inte på föräldraträffar eller fyllde i papper från skolan...Även vuxna lade tvärtom en massa tid på att hitta på tidsfördriv, som högläsning, och lekar. Det fanns salonger där människor ägnade sig åt konsthantverk och pyssel, det är något trevligt över det.

FAKTA/Carina Burman

Cecilia Gustavsson