Catharina har läst barnens tankar

– Varje tid föder sitt barn, och det märks i Kamratposten, säger Catharina Hällström som har läst barnens insändare till tidningen under 100 år. En läsning som börjar i gudstro och slutar i svartsyn

1 av 2
RELATIONER

1950-talets barn trodde på framtiden och sig själva.

I dag ser barnen svart på framtiden. De är arga på sparandet i skolan och alla ideal de tvingas leva upp till.

Det visar en studie av Kamratpostens insändare.

Catharina Hällström fick av en händelse syn på några insändare i Kamratposten från 1950-talet. Det gav henne inspiration för en uppsats där hon jämför insändarna i Kamratposten under 100 år.

– Jag har en dotter som läser KP i dag och jag såg att det var en enorm skillnad på insändarna.

För uppsatsens räkning har hon gjort nedslag under olika årtionden sedan tidningen startade 1892, då under namnet Folkskolans Barntidning. Det som berörde henne mest är dagens barns svartsyn.

– Jag blir helt deprimerad när jag läser dagens insändare. Det finns ingen framtidstro. De vill inte bli vuxna. På femtiotalet var det en grej att växa upp, nu har vi tydligen lyckats överföra till våra barn att det är jobbigt att bli vuxen.

Folkskolans Barntidning ville påverka arbetarklassens barn och ge dem god läsning. 1930 såldes Kamratposten till Åhlén och Åkerlunds förlag och 1957 fick Kamratposten sin första chefredaktör som inte var pedagog utan journalist, Margareta Toss.

– Hon var den första att låta även de svarta rösterna komma fram, säger Catharina Hällström.

En del av förklaringen till den stora skillnaden i ämnesval tror hon ligger just i vad de vuxna på

redaktionen vill släppa igenom.

– Jag uppfattar det som om det nu får komma fram vad barnen verkligen tycker. Samtidigt är det ingen tvekan om att framtidstron var större på femtiotalet. I dag skriver de ingenting om framtiden. Det är här och nu nästan jämt.

Det ämne som dominerar insändarna i slutet på 1990-talet är skolan.

– Det är väldigt sällan något positivt. Det är klagomål på skolan och på sparandet, som att de har böcker från 1963 och att rektorn köper dyra möbler medan deras stolar flisar sig.

Dessutom har många tankar kring relationer med kompisar, utseendefixering och mobbning.

– Varje tid föder sitt barn och det märks i Kamratposten. Men det är viktigt att komma ihåg att det fortfarande är de vuxna som väljer vad barnen får säga.

Fotnot: Catharina Hällström arbetar på Centrum för barnkulturforskning, Stockholms universitet.

Då - natur- och yrkesdrömmar

NU – mobbning och besparingar

Christina Larsson