– Min kärlek är hemlig

RELATIONER

Hon har släckt en eld med bara händerna. Vuxit upp utan mamma. Och varit mästare i vattenskidor.

Ulrika Nilsson, 35, är betydligt tuffare än hon ser ut.

– Jag vägrar avslöja nåt om mitt kärleksliv. Jag har sett så många andra råka illa ut i min närhet, säger hon.

”Jag är lite rädd för att bli gammal. För att tiden går så fort. Jag känner att den bara rinner iväg och jag hinner inte det jag vill hinna.”
Foto: Mikael Gustavsen
”Jag är lite rädd för att bli gammal. För att tiden går så fort. Jag känner att den bara rinner iväg och jag hinner inte det jag vill hinna.”

Är hon oskuld, eller? Ulrika Nilsson tittar förvånat på mig när jag ställer frågan och brister sedan ut i ett gapskratt.

– Varför frågar du det?

Jag har läst säkert 100 intervjuer med dig, men ingenstans talas det om någon pojkvän. Har du aldrig haft någon?

– Jag vill hålla det för mig själv. Det bestämde jag mig för redan för länge sen. Och det är jag glad över. Jag har sett så många råka illa ut i pressen och jag har sluppit gå igenom sånt som en del av mina kollegor tvingats genomlida.

Du vägrar konsekvent att tala om vad du har i lön också. Både när du jobbat på CNN och på TV4. Har du så lite att du skäms för det? Eller så mycket att du skäms för det?

– Nej, det är bara en grej jag bestämt mig för, från början. Det håller jag för mig själv.

Varför då?

– Varför skulle jag berätta det?

Så att andra kan använda dig som argument när de löneförhandlar. Till exempel. Eller för att ni ska veta att ni har ungefär samma lön för samma arbete. För att det blir mer rättvist då. Vad ska det vara hemligt för?

– Det är så många som inte säger något.

Jovars. Det var ju också ett argument. Hur viktigt är det med pengar?

– Jag tror inte pengar kan göra en lycklig, men för lite pengar kan göra en olycklig.

Är du nöjd med vad du har?

– Ja.

Ger du bort något?

– Jag har ett fadderbarn i Indien, en liten kille. Och sen ger jag bort kläder och sånt.

Vart?

– UFF eller Myrorna eller så.

Men är det så bra? UFF är värsta skumma organisationen med utsugarplantage i Sydamerika och Myrorna och Frälsningsarmen är mot homosexuella och onani. Det vill man ju inte uppmuntra.

– Ja, jag har också läst att mycket pengar går till administration. Men vad ska man annars göra med kläderna? Hellre till dem än att de ligger hemma hos mig och skräpar. Där gör de i alla fall någon nytta.

Tänker du mycket på konsekvensen av dina handlingar?

– Mmm. Det gör jag nog. Jag är ganska försiktig av mig.

Jag tänkte mer på om du köpte ekologiska ägg och sånt.

– Ja, när jag kan gör jag nog det.

Men det kan man väl alltid?

– Ja. Men jag går inte in i detaljer och kollar om tröjan är rättvisemärkt.

Men om man läst att ett företag arbetar med en fabrik som har barnarbete köper jag inte deras grejer.

Är du emot alla former av barnarbete?

– Ja, är inte du det?

Det är svårt. Ta den där fabriken i Kina där några fjortonåriga tjejer fått jobb med hjälp av falsk legitimation. Och blev utslängda när tidningarna här slog upp det stort. Vad ska de göra istället? Vart ska de ta vägen?

– Jo, men det missbrukas ju nästan alltid. Men visst, de har inte så mycket möjligheter sen.

Ulrika Nilsson själv känns ganska allvarlig. Och eftertänksam. Och hon har hunnit med en hel del i sitt liv. Hon har pluggat fyra år i USA. Jobbat på TV3 och snurrat lyckohjul. Jobbat på TV4 och presenterat väder, gjort barnprogram och morgonprogram. Jobbat på CNN och skrivit texter och läst nyheter. Inför 630 miljoner möjliga tittare i 200 länder. Och jobbat på TV4 igen, nu som nyhetsankare. En spikrak karriär.

Är du extremt ambitiös?

– Jag har varit, nu är jag bara ambitiös.

Som när du hade semester i USA och gick på studiebesök på CNN. Är det att ha semester?

– Nej, men det var ju bara en dag, och det var roligt att se hur det gick till på det där stället.

Och det fick hon, grundligt. Den där semesterdagen tillbringade hon med att skriva olika tester. Rörande allmänbildning och språklig förmåga. Det resulterade i ett jobberbjudande några dagar senare.

Blev du förvånad då?

– Både ja och nej. Det var en rolig överraskning, men jag visste ju att jag klarade jobbet. Jag hade jobbat som reporter innan, för andra tv-kanaler i USA. Det är ingen som har skrivit om det – min historia blir inte lika dramatisk då. Från vädret i TV4 direkt till nyheterna på CNN låter mer sensationellt. Många journalister har gärna velat få fram en dramatik i mitt liv, en dramatik som inte finns där.

Vad finns det som är dramatiskt i ditt liv, då?

– Det mest dramatiska är ju att jag har två familjer, en i Sverige och en i USA. Det har nog påverkat mitt liv mest. Mamma flyttade dit när jag var sex år gammal.

Varför gjorde hon det?

– Hon träffade en amerikan som hon nu har varit gift i 25 år med. Det har väl påverkat mitt liv mest.

Så Ulrika stannade hos sin pappa i Göteborg medan hennes lillebror Fredrik följde med mamma till USA. Det kan inte ha varit lätt för en sexårig flicka.

Blev du arg på din mamma?

– Nej, jag har aldrig varit arg – jag beundrar henne väldigt mycket och älskar henne väldigt mycket och hon har alltid varit en idol för mig. Speciellt när jag var liten, men även nu. Och jag såg verkligen fram emot att få träffa henne varje sommar. Så arg var jag inte, men jag var väldigt ledsen – särskilt första veckorna efter det att jag kommit hem igen.

Kände du dig sviken när mamma flyttade?

– Nej. Jag har aldrig känt vare sig ilska eller svek. Jag har bara varit ledsen. Man vande sig ju. Men jag kommer ihåg när man fick prata i telefon. På den tiden var det ju väldigt speciellt att prata i telefon över Atlanten och man fick göra det någon gång i månaden. Det var ju fantastiskt, jätteroligt för mig att få prata med mamma på telefon.

Om du fick barn, skulle du kunna göra samma sak, tror du?

– Jag vet inte det, Sånt vet man väl inte förrän man är i en sån situation. Men jag skulle inte vilja det och det är inget jag rekommenderar. Men efter omständigheterna har det fungerat väldigt bra i alla år. Mina föräldrar har alltid kunnat tala med varandra. Det vore värre att ha haft dem som grannar och att de bara skällde och pratade strunt om varandra.

Hur har det här påverkat dig?

– Det har påverkat mig mycket. Jag vet inte riktigt var jag hör hemma och känner mig rotlös. Nu känner jag att jag vill vara här i Sverige. Men jag saknar USA. Och när jag är i USA så saknar jag Sverige. Jag saknar alltid det andra livet.

Vad var du för typ när du var liten?

– Duktig. Jag var ju jättemycket ensam då. Det var ju bara pappa och jag och från det att jag var en tio, tolv år så var jag alltid ensam på eftermiddagarna och även ibland över nätter. Det var en nyhetsstory om det häromdagen, att så många barn är ensamma efter skolan, och jag kände att det kan låta illa – men å andra sidan kan det vara bra att ge barn ansvar. Om man överbeskyddar barn kan det nog slå åt andra hållet.

FAKTA/Ulrika Maria Nilsson