RELATIONER

De andra flickorna formerade genast ett försvar: Elsegerd haltade fram till honom och neg upprepade gånger medan hon i vaga ordalag bad om ursäkt för Tiger-Maria, Agneta kopplade på charmen och glittrade med sina solskensögon medan hon berättade att Tiger-Maria faktiskt låg under sängen och var rädd.

”Er hon rädd for dogtorn?” sa Preben med sin grötiga brytning.

”Nej”, sa Agneta. ”Hon är rädd för danskar...”

Preben såg häpen ut, men fann sig snabbt, lade sig på knä och kikade in under sängen.

”Hej”, sa han försiktigt.

Tiger-Maria tjöt till och slog händerna för öronen.

”Hvorfor er du rädd for danskar?” sa Preben.

Tiger-Maria tjöt ännu högre, Elsegerd blev ängslig och skyndade sig att linka fram till dörren och stänga den. Preben blev ännu mer förvirrad.

”Hvorfor stänger du?”

Elsegerd blev rädd och kom sig inte för att svara, men Agneta lade Huvudet på sned och log sitt älskligaste leende.

”Hon stänger för att husmor och syster inte ska höra hur Maria skriker...”

”Åhå”, sa Preben och satte sig i skräddarställning på golvet. ”Og kan du nu vara så snäll och förklare hvorfor Maria är rädd för danskar.”

”Valdemar Atterdag”, sa Agneta.

”Kristian Tyrann”, sa Elsegerd.

Preben skrockade till och reste sig upp, borstade av sin vita rock och satte sig på Tiger-Marias sängkant.

”Valdemar Atterdag”, sa han. ”Vet ni vad det namnet betyder?”

Det visste vi alla, till och med Tiger-Maria. Men det var Elsegerd som svarade medan hon långsamt sjönk ner på sin egen sängkant.

”Valdemar Åter Dag.”

”Jo”, sa Preben. ”Just det. Och det namnet fick han för att han befriade Danmark ur nattens mörker...”

Vi kände igen hans tonfall. Så lät tanterna på radion när de berättade sagor.

Han var till och med en bättre pedagog än Elsegerd. I en halvtimme satt han på Tiger-Marias säng och berättade om hur Valdemar Atterdag med en utsökt kombination av list och vapenmakt försvarade det Danmark som klämdes mellan Sveriges kung Magnus och holsteinarna. Det blev alldeles tyst i salen och efter bara en liten stund kunde jag se Tiger-Marias hand vila platt mot golvet. Hon höll inte för öronen längre, hon lyssnade lika intensivt som vi andra. Och när Preben några dagar senare kom tillbaka till vår sal för den ordinarie veckronden - den här gången åtföljd av hela Redelius hov – stannade hon snällt kvar i sin säng och låg i stram givakt, precis som översköterskan hade sagt att man skulle göra. Han stannade vid hennes säng och log.

”Hej”, sa han. ”Vet du vem jag är?”

Maria slog ner blicken och log sitt botgörarleende.

”DU är dansken...”

Översköterskan drog häftigt efter andan, hon skulle ha gett Tiger-Maria en omedelbar tillrättavisning om inte Preben hade hejdat henne med en rörelse.

”Men vet du vad jag heter?”

”Mmmm”, sa Maria. ”Du heter Valdemar Atterdag...”

Maria hade rätt. Preben var vår Valdemar Atterdag. Han kom till oss med ljuset, han var den förste som fick oss att ana att allt inte måste vara som det alltid varit. Han såg till att Elsegerd fick komma till en yrkesvalslärare för studierådgivning, att Agneta fick sjukgymnastik för sina förtvinade benmuskler och att Tiger-Maria fick en ny söndagsklänning.

Det behövdes. I åratal hade Tiger-Maria ständigt gått klädd i andra flickors urtvättade klänningar och avlagda blusar. Nu gled hon lysande som en fyrkantig liten brud uppför kapellets mittgång när det blev dags för söndagsmorgonens andakt, iförd en mörkblå kreation i vinterbomull med krage av äkta maskinbrodyr. Men det var ändå jag som fick den största gåvan. Jag fick en remiss till en talpedagog på Karolinska sjukhuset.

Vid det laget var jag tretton år gammal och hade bott i Stockholm så länge jag kunde minnas, ändå hade jag sett staden. När de andra barnen fick åka på utflykt – och det hände minst en gång om året – fick sådana som jag och Tiger-Maria inte följa med. Det var ju meningslöst, vi skulle ju inte begripa vad vi såg.

Men nu fick jag alltså åka till Karolinska. Ensam. I taxi.

Jag glömmer det aldrig. Ett av vårdbiträdena klädde mig i en klänning som Agneta hade haft när hon var sju år gammal, bar mig nerför trapporna och satte mig i bilens baksäte. När vi kom fram till den röda tegelbyggnaden bar taxichauffören in mig till talpedagogen. Hon hette fru Nilsson och var en elegant liten kvinna med höga klackar och uppfälld krage på skjortblusen. Hennes läppar skimrade av ceriserött läppstift, naglarna var täckta av ett lack i exakt samma nyans, håret var omsorgsfullt kammat och tuperat i en mycket modern frisyr. Ändå var det hennes besynnerliga leende som fascinerade mig mest: i stället för att

dra mungiporna åt sidan, snörpte hon läpparna till en cirkel så att det bildades tre sneda streck på var sin sida om strängen under näsan.

Det såg ut som om hon hade morrhår, som om hon var en glad liten mus i en serietidning.

Men snart skulle jag lära mig att detta inte var någon vanlig mus. Det var ett lejon i förklädnad, ett lejon vars rytande tvingade det ena omöjliga ordet efter det andra över mina läppar. Rent skulle det vara, inget grufflande och stönande! Men när Redelius kom tillbaka från Amerika och än en gång ville spara skattepengar visade det sig att hon var strängare mot min överhet än mot mig. Först avgav hon en serie låga morranden och därefter ett rytande som fick honom att darrande ge vika. Jag

skulle få fortsätta att åka till Karolinska en gång i veckan för talträning.

Det kan ha haft ett visst samband med att fru Nilsson var gift med en av Karolinskas främsta neurokirurger: som alla auktoritära personer var Redelius innerst inne en hund. Han lade sig på rygg och blottade strupen så fort han vädrade en makt som var större än hans.

Ingenting annat var sig heller likt för Redelius. När han reste till Amerika var han fortfarande kung i eget rike, när han kom tillbaka var han en sjaskig diktator på fallrepet. Det var som om hans vikarie hade rivit upp ett hål i den mur som omgav anstalten och genom det hålet strömmade ljus och luft och nya tankar. Fast kanske var det här hålet inte bara Prebens förtjänst. Andra krafsade också i det. En radioreporter beskrev vår verklighet med mild stämma och fick hela nationen att börja tvivla på att det var alldeles självklart att vi mest behövde var kadaverdisciplin och gudstjänster. Några modiga föräldrar vågade komma med rena invändningar: Var det verkligen nödvändigt att utbilda alla rörelsehindrade barn till korgmakare och bokbindare? Måste man ens sätta dem på anstalt för att gå i skola? Vore det inte både billigare och bättre att bygga rullstolsramper i de vanliga skolaorna och låta dem bo kvar hos föräldrarna? Och på sitt kontor i boaserad valnöt gned socialministern sin haka och tänkte högt: Var det inte dags, nu när folkhemmet var färdigbyggt, att också satsa en slant på de allra sista styvbarnen, de utvecklingsstörda?

Vi hade hunnit bli tonåringar alla fyra vid det laget och iakttog skadeglatt det moln som skuggade Redelius panna. Tre av oss visste dessutom molnets namn: Karl Grünewald och den kommande omsorgslagen. Till och med Tiger-Maria och jag skulle få rätt att gå i skola! Och det skulle bli förbjudet att binda fast barn i sängen och att sätta tvångströja på Tiger-Maria när hon längtade hem.

Vad vi njöt under dessa dagar! Väggarna i vår sal målades i gulaste gult och sköterskeexpeditionen byggdes om till dagrum. Föräldrafören ingen begärde anslag till en TV och när apparaten väl var på plats förmådde man husmor att införa nya läggtider. Nu fick alla som var över tio år gamla vara uppe ända till nio varje kväll! Nere på bottenvåningen inrättades ett lekrum för de allra minsta med pedagogiska leksaker i gult

och blått och grönt. På torsdagarna kom kladdtanten, och då fick sjuåringarna klä av sig i bara underbyxorna och tillbringa en timme i full frihet duschrummet med några storaburkar fingerfärg. När timmen var slut radade kladdtanten upp dem i duschen och spolade av dem. Svårare än så var det inte, förklarade hon när husmor ojade sig. Fingerfärgen var faktiskt vattenlöslig och ungarna skulle väl tvättas ändå. Och nog borde rullstolarna tåla en skvätt vatten!

För oss äldre var bokvagnen den stora nyheten. Bibliotekarien hette Barbro och hon skrattade med stora vita tänder när hon samlade oss till sagostund i dagrummet. Efteråt stannade hon alltid kvar en stund med de mest läslystna och log hemlighetsfullt medan hon delade ut veckans lånebok till var och en: Pippi Långstrump till Agneta, Kulla-Gulla till Elsegerd och – med blinkning som visade att hon hade begripit vad jag var för en – Herr Arnes penningar och Körkarlen till mig.

Men det var svårt att få läsro numera. Plötsligt var det liv och rörelse i hela det stora huset. Föräldrar och syskon började dyka upp vid vilken tid på dagen som helst. Folk som bara några år tidigare hade nigit och bockat och skrapat med foten fnös nu bara föraktfullt när husmor och systrarna klagade över att besökstiderna inte respekterades. Hade en mor inte rätt att träffa sitt barn närhelst hon ville? Var det här ett fängelse kanske? Fanns det ingen på det här stället med ens elementära kun-

skaper om barns behov och barns utveckling?

Ljuset strömmade in i våra salar.

Ingen tänkte på att där det är som ljusast, där ruvar också de svartaste skuggorna.