En tuff brud – i lyxförpackning

RELATIONER

Hon är en lika självklar del av den svenska själen som Bingolotto och små röda stugor.

Nu planerar Lill-Babs en ny skiva. Men ordet comeback

känns fel. Hon har ju aldrig varit ute.

Foto: Andreas Lundberg

 Lill-Babs tar emot med öppna armar men lite besviken blir man. Visst visar hon lite naken hud men det är bara för att den svarta polotröjan blottar ett stort hål under armen. Förra gången jag sprang in i vindsvåningen på jakt efter dottern Kristin stod däremot Lill-Babs där med rufsigt hår och urringat nattlinne och ja ... det är inte varje dag man träffar en mormorsmor och tänker, fan, det här är ju en ganska hot tamale. Tills hon öppnar munnen förstås, då låter hon som en raspig Charles Bukowski.

– Jag tänder en cigarett nu. Men det får du a-b-s-o-l-u-t inte skriva om, det är inget kul, säger hon.

Fin tröja.

– Åh, om du visste hur många gånger jag byter kläder varje dag. Ska jag ner till affären så kan det bli tre klädbyten. Jag är så trött på mig själv så du anar inte. Jag är så himla osäker.

Hur många gånger bytte du om innan jag kom?

– Fyra. Vitt eller svart, det var frågan i dag.

Hur tror du folk uppfattar dig?

– För många har jag nog funnits hela livet, folk verkar inte vara rädda för att prata med mig. Men det är småbarnen som jag inte fattar, alltså. Att de vet vem jag är. Jag älskar det, när jag ser tonåringar i min publik så blir jag överlycklig och försöker ändra låtvalet lite.

Du verkar ju vara väldigt hygglig.

– Det hoppas jag.

Släpp fram lite ondska nu.

– Det är klart att jag kan bli förbannad! Men det hjälper inte med hat och elakheter, skälla, bråka, vad är det?

Men det händer att du spårar ur; hos Elfving i radion satt du och röt ”jag är så trött på att bli utpekad som ett jävla luder”.

– Ja, men då hade Svensk Damtidning en bild på Malin (Berghagen) med rubriken; Malin går i mamma Lill-Babs fotspår: Kär igen! Jag blev som ett åskmoln. Släng gärna skit över mig men inte över mina barn!

– Och jag blir så ledsen. Jag blir besviken och går in i mig själv, står svarslös när någon säger en massa dumma saker. Usch! Och så ska dom be om ursäkt men det där sitter ju kvar.

Då var du gladare när du blev utsedd till 1900-talets artist.

– Jo. Men jag har hållit på länge.

Ja, det är ingen dålig utmärkelse med tanke på att du bara vaskat fram tre hitlåtar på närmare 50 år.

– Jag är ju ingen grammofonartist. Jag är ju en scenartist, Annie get your gun, Lars Forssellshowen, det är väl sånt folk minns.

Vad gör dig stor på scen?

– Jag älskar jobbet och det tror jag märks. Och jag är bra på att förmedla texter. Vare sig det är allvar eller humor. Jag saknar folkparkerna. Det var den bästa skolan som funnits för oss artister, och hela familjen var där, det var ju en fantastisk mötesplats.

Jag minns mest att man åkte på stryk.

– Bråk var det väl då också, men då gick man bakom hörnan och fick en snyting, det var väl inte mer med det.

Har du slagits någon gång?

– Nä!

Allvar?

– Jag slog till en kille en gång.

Berätta.

– Han nöp mig i baken när jag kom ut bakvägen från scen. Jag träffade honom ganska illa. Jag hade ett brett armband så han fick en rejäl smäll runt munnen och slog ut en tand. Han bara stod där och sa ”förlåt, förlåt, det var mitt fel”. Det var i Dalarna någonstans, en midsommar på 60-talet. Men så är det. Jag bestämmer gärna själv vilken man som får ta mig i häcken.

Men du har blivit attackerad av en man tidigare.

– Ja, i Göteborg. Det var en man med en avslagen flaska. Han höll flaskan mot halsen och väste fram att ”Lill Lindfors är bättre än du”. ”Det är bra, för jag gillar henne också, svarade jag. ”Gillar du henne?” frågade han igen och jag sa ”hon är skitbra!”. Sen lugnade den här killen ner sig.

Hur kunde du vara så cool?

– Ähh, det är klart att jag var rädd! Men sådana galningar ska inte få någon uppmärksamhet. Han ville nog bara skrämma mig.

Det finns galningar överallt.

– Äh, jag har all sorts publik. Och även om det är knuttar, smokingklädda människor eller skinheads så står de där och är med på noterna. Det är ball.

Känner du dig folkkär?

– Jag har ingenting emot att vara det, det är fantastiskt om det stämmer. Jag jobbar ju för att folk ska tycka om mig. Det är underbart. Underbart! Alla kommer fram. ”Får jag en kram?”

Du är duktigt påpassad. Det var ju till och med löpsedlar när du skaffade hörapparat.

– Det gör mig ingenting. Det finns så många som tycker att det är skamligt att ha hörapparat och det blir jag vansinnig på. Folk har ju glasögon, även hörseln kan försämras. Nu har jag ingen idag ... den har jag lagt bort.

När är det besvärligt?

– När det är ett lite större sällskap, det är jobbigt. Man försöker hänga med men ... plötsligt så märker jag att jag inte skrattar när de andra gör det. Och så skrattar jag när de andra ser allvarliga ut (skratt). Och jag kan inte ställa in lyssning längre när vi spelar, då blir killarna i bandet tokiga.

Det är bara att slå dövörat till.

– Nä, jag är för nyfiken. Jag vill höra allt. Jag vill ju vara med!

Man får acceptera att man är gammal.

– Äh. Det var min mamma som upptäckte min hörselskada. ”Måste du ha på tv:n så högt, du hör dåligt”, klagade hon.

Och hon är?

– 84 år (skratt).

Vad är det farligaste som du har gjort i ditt liv?

– Jag var inte klok en gång, nere i Tyskland! Då ställde jag mig mot en vägg och lät en knivkastare slänga knivar mot mig. Åhh! Dessutom visade det sig att den här killen hade missat en gång innan.

Var du full?

– Nej, det var under en tv-inspelning! Allt hände den dagen. Jag firades upp på världens minsta platta minst tio meter upp i luften.

Asså! Jag skulle dessutom rida på en kamel i samma program ... jag blev kompis med honom före sändning men han kände ju knappast igen mig med allt smink, håruppsättning och min silverklänning. Jag hängde runt puckeln, jag flög som en vante. Kamerorna flög och det var kaos.

Tyskarna kan det där med tv.

– De lyckades med mig i alla fall.

Om vi pratar allvar så var du ju faktiskt nära att ta ditt liv som 16-åring.

– Då var jag så ledsen och rädd. Jag satt vid kajen i Stockholm med sömntabletter i handen och såg ingen annan utväg. Men ... då kände jag sparkar i magen. Åhh ... känslan jag hade när jag gick därifrån glömmer jag aldrig. Men jag hade nog inte gjort det ändå, jag var nog för feg. Men det var dramatiskt. Tänk dig själv, 16 år. (Tystnad) Men ... nu är hon 46 (skratt)! Det är inte klokt.

Mormorsmor!

– Ja. Det är underbart. Men svårt att fatta själv ibland. Folk frågar mig hur det känns att bli 63? Inte vet jag! Jag mår strålande och vet inte hur man ska vara. Jag har inga problem ... förrän jag kommer till spegeln.

Jaha?

– Usch. Jag klarar knappt att sminka mig. Och när jag blir sminkad så tittar jag överallt annars, jag undviker spegeln.

FAKTA/Barbro ”Lill-Babs” Svensson