Invandrare bryter ju för att de hör så dåligt

RELATIONER
Krönikör: Terri Eriksson, 26, är skribent och partyprinsessa.
Krönikör: Terri Eriksson, 26, är skribent och partyprinsessa.

Jag har gjort en Wallraff. Det började som en nördhobby. Jag och Hyrestanten brukade imitera brytningar. Roligast var det att bryta på spanska för att vi var så duktiga på det, troligtvis för att vi har spansktalande föräldrar. Vi kunde få grammatiska inkorrektheter att låta realistiska. Det fortsatte som experiment. Gå på lokal och bryta och se vad man får för bemötande. Resultatet blev förfärande. Som halvspansk är jag redan van vid konversationer som:

- Var kommer du ifrån?

- Gävle.

- Jamen jag menar innan det.

- Det finns inget före Gävle om man inte tror på reinkarnation.

- Jamen dina föräldrar då liksom "?

Och så vidare. Mellan raderna får jag ständigt frågor som kan översättas till Vad är du för en blatte då? Men folk hämtar sig snabbt och vi börjar prata om annat: musik, jobb och det äckligaste vi har ätit. Jag har vant mig vid att ingångsdialogen är trist.

Om jag bryter är saken annorlunda. Då lägger folk upp den överseende minen och höjer rösten (invandrare bryter ju för att de HÖR så dåligt). De vill prata om mitt hemland och kulturen där, om hur länge jag har bott i Sverige och vad jag tycker om kulturen här. Det blir mycket kultursnack. I en släng av dåligt samvete berättar de hur många invandrare de känner. Det är givande för mig att veta.

Trots att jag försöker prata om film eller jobb, förs jag ständigt tillbaka till invandrarfållan. Med brytning är jag för andra inget annat än en svartskalle och bara kulturkrockar är intressant att diskutera. För en blatte har ingenting att tillföra utöver sin invandrarstatus.

Skillnaden hur jag blir bemött om jag bryter mot annars är frapperande. Jag kan dra en suck av lättnad, för jag har privilegiet att när som helst gå från rollen som ointressant invandrare till mitt vanliga jag. Men andra kan inte det. Hur står de ut?