– Livet har vänt

RELATIONER
”Det finns för få manliga groupies.”
Foto: Mikael Gustavsen
”Det finns för få manliga groupies.”

Varför lämnade du inte in tidigare?

– Mina känslor försvann på ett tidigt stadium, men har man satt barn till världen så får man kämpa. Vi kvinnor vill väl kämpa, i alla fall min generation.

Maken Kjelle levde ju loppan med nån ny brud i Spanien.

– Han åkte i väg i hemlighet, ja. För en gångs skull var skvallerpressen bra och informativ (skratt). Men vi har en bra relation i dag, jag och Kjell.

Slogs ni någon gång?

– Nä.

Det verkar ju vara dynamit i dig.

– Jag tjurar i stället.

Jag ska väl inte klaga, men du pratar så öppet om allt.

– Det är nog för att jag har känt mig så skyldig. Är man så jävla dum att man sätter sig i en bil när man har druckit så. Jag har fått ett erbjudande att skriva en bok men det vågar jag inte än. Saker måste få lugna ner sig lite. Men jag rensar ut det jag känner i min dagbok. Tro det eller ej men jag har ännu mer att berätta.

Vad är det?

– Jag känner att jag vill ha upprättelse efter att ha blivit kallad alkoholist inför hela svenska folket. Jag har aldrig varit en festprisse, ”öhöhöhöhö”, som har fått bäras hem. Jag vill alltid komma ihåg vad som har hänt och vad som har sagts. Men alla tycks tro att jag har supit till titt som tätt, men jag drack eftersom mitt liv var en tragedi. För att fly. Nu mår jag bra och känner mig lyckligt befriad. Mår jag dåligt i dag så hittar jag på nåt i stället.

Det roligaste som finns är ju att dricka sprit. Att inte ens få ta ett glas ...

– Men det får jag ju.

Vad säger du?

– Det bestämmer jag själv, om jag vill dricka lite vin. Vadå ”en gång alkoholist, alltid alkoholist, en gång tjuv, alltid tjuv”. Vad är det för snack. Det är upp till var och en. Alla alkoholister fungerar inte likadant. Jag kan absolut dricka vin till maten men det är inte ofta som det händer. Jag har strikta regler. Jag är väldigt sparsam och har aldrig något hemma. Jag skulle aldrig dricka när jag mår dåligt, är förbannad eller ledsen.

När dricker du då?

– Ytterst sällan. Vid en god middag när det känns rätt. Det har inte varit några fester heller så det har inte blivit tillfälle (skratt).

Utmanar du inte ödet?

– Jo, naturligtvis. Till en viss del. Nu skulle jag ju ta en öl men jag har ingen lust. Jag själv är den enda människa som vet var jag själv står i alkoholfrågan och vad min kropp tål. Därför anser jag det som min fulla rätt att avgöra vad jag dricker till min måltid. Jag vill gärna medverka till att gamla fördomar och generaliseringar kommer bort.

Vad vill du lära ut till folk?

– Att man ska ha individuella regler. Du kan inte säga åt mig att jag inte kan dricka, det är ett beslut som jag själv måste ta. Men det är en fruktansvärd kraft i alkoholen så man måste vara väldigt försiktig. I dag känner jag att jag måste visa upp mig och visa att jag klarar av det här. Det känns jobbigt att vara stämplad.

Vill du kalla dig nykterist?

– Nä, och inte absolutist heller. Jag är en gourmet som gillar ett glas vin till maten. Nu får man väl en massa brev men jag tar det.

Har du fått mycket stöd?

– Absolut. Jag minns när jag stötte ihop med Gudrun Schyman på ett plan och hon strök mig längs armen, ett bevis på samförstånd (skratt). Många tycker att det har daltats för mycket med mig. Men vadå, jag är den enda som blev uthängd på skampålen för resten av Sverige. Andra har varit arga för att det skrivits att jag tvingas ta cellgifter mot min reumatism. Men vadå, tror folk att jag blir friskare av det? Så har jag fått brev av människor som hoppas att jag snubblar på scenen men det orkar jag inte bry mig om.

Fan vad du har haft många motgångar!

– Tycker du?

Eller så är det bara för att du pratar om dem men det tror jag inte.

– Jag ser bara reumatismen och den här olyckan.

Jag kan påminna dig om att du var mobbad som barn, bortlämnad av din mamma, din bror begick självmord, en bandmedlem dog, en ...

– ... Ja, men det där är inget som jag tänker speciellt mycket om. Jag kände knappt min bror. Men mobbningen har ju satt spår, det är klart. Jag minns att när jag släppte min första platta så stod dom där mobbarna i kö för att få autografer. Men jaja, så är det. Jag tog åt mig allt. Jag var en riktig lipsill, petade man på mig så bröt jag ihop (skratt). Och min lärarinna var så hemsk mot mig.

Berätta.

– En gång så hade vi visat en film om Karius och Bactus. Då tog hon fram mig för att visa ”Ann-Kristins” fruktansvärda tänder. Och tårarna bara rann när jag stod där framme medan alla stod och skrattade. Dessutom stängde hon in mig i en bastu. Den varma luften sved så i näsan. Jag satt på golvet och kippade efter luften vid dörrspringan samtidigt som hon höll mot dörren med foten. Jag fick panik och det var så hemskt. Jag trodde att jag skulle dö. Hur kan man bete sig så mot barn? Men de andra eleverna njöt och skrattade åt mig. Jag kan inte bada bastu än i dag. Jag har inget hämndbegär mot henne. Men eleverna var ju också elaka.

Då steg den förre förbundskaptenen i fotboll och numera AIK-tränaren Olle Nordin in i handlingen.

– Han var lite äldre än jag men tog ansvar när de andra barnen retade mig på skolgården. Då fick jag gå iväg till hans gäng. Nån gång sjöng jag för dem och fick 25 öre (skratt). Olle är en hjälte. Det är jag, Olle och Ingvar Kamprad som är kända från Älmhult.

Är du lycklig i dag?

– Jag känner mig ganska tillfreds men vet väl inte vad lycka är egentligen. Jag är lugn i alla fall. Och känner mig befriad, ingen står och bestämmer över mig. Jag önskar bara att det här hade hänt för tio år sedan. Man blir 50, man blir 60, man blir mer och mer orkeslös. Jag hade behövt dom här tio åren när jag bara gick omkring och var ledsen.

Och jagat cowboys i stället?

– Alla verkar bekymra sig över det där. Jag bor ju i berget ute i skogen och behöver ingen karl nu. Däremot känns det fantastiskt att få tillbaka körkortet. Jag har känt mig oerhört värdelös utan det, inte minst för mina barn. Men nu har jag rensat ut alla lik från min garderob. Barnen har fått tillbaka förtroendet för mig. De är stolta över mig i dag vilket är bra. Man ska inte skämmas för sin mamma.

Vad gör du en vanlig dag?

– Tja. Jag gör om huset lite, syr gardiner, håller på med plattan, skriver texter.

Ska du ut och turnera?

– Med mobiltelefon och parabol lider man ju inte av hotelldöden längre.

Vilket är ditt sjukaste turnéminne?

– Det är svårt. Man flirtade ju inte så mycket med en man i bandet (skratt). Det finns för få manliga groupisar ...

Säger du och försöker ta död på myten att dansbandsturnéer är förtäckta kaninknullarrace.

– Nja, men det har man ju sett i alla fall. Bland de yngre i alla fall. Man orkar inte. Vi hade fester förr i tiden men det var ganska lugnt. Eftersom jag var tjej så höll ju de andra grabbarna igen lite om man jämför med andra band (skratt). Vi var kända som Sveriges sämsta brudjagarband.

Däremot har du varit ett av våra starkaste schlageransikten, inte minst i melodifestivalen.

– Jag var ju med sju gånger och vann två. Det starkaste minnet är när jag vann den svenska finalen med ”Bra vibrationer” (1985). I samma veva blev jag gravid vilket ställde till en del bekymmer. När det var dags för den stora finalen så fick jag inte ihop dressen eftersom mina bröst hade växt så. Så där stod mina två dansare och drog i kedjan medan jag höll andan mot en vägg. Jag var livrädd för att allt skulle spricka upp men då hade jag i alla fall min röda kavaj (skratt) som kanske hade skylt lite.

Till sist: Hälsoläget för dagen?

– Jag blir yr lite då och då eftersom jag tar cellgifter mot min reumatism. Mina fingrar har börjat växa på ett konstigt sätt så de ser ju inte så roliga ut. Skelettet växer fel så det blir en massa sneda utväxter.

Annars då?

– Jag mår bra. Livet har vänt.

Svenska favoriter

Kikki-låtar

Utländska favoriter

Per Nunstedt