Jag tackade artigt nej till att suga av chefen

RELATIONER
Krönikör: Charlotta von Zweigbergk är frilansjournalist.
Krönikör: Charlotta von Zweigbergk är frilansjournalist.

Du får jobbet om du suger mig.

Jag måste ha hört fel, mina tonårskinder blossade och hjärtat slog en extravolt.

Mitt emot satt personalchefen på det hippa bolaget som alla unga ville extrajobba för då. Han var en gubbe, någonstans mellan trettio och hundra, och hans skjorta spände över kulmagen när han lutade sig tillbaka i stolen. När han kom med sitt skamliga erbjudande ändrade han inte en min och tonfallet var detsamma som om han frågat efter mina fritidsintressen.

Det var därför jag trodde att fantasin skenade med mig, jag var ju nervös, jag hade ingen vana från anställningsintervjuer.

"Förlåt?" frågade jag medan min blick irrade och mina fingrar svettigt kramade mina ansökninghandlingar. Jag hade hört rätt. Skällde jag ut kräket? Anmälde honom? Nej, artigt tackade jag nej och lommade skamset iväg. Jag var sexton år och osäker. Vad hade jag gjort för fel? Hade jag utmanande kläder? Hade jag för mycket läppglans? Verkade jag slampig?

Jag höll tyst om händelsen i flera år av skam. Varje gång jag såg den unga personalen för den stora kedjan undrade jag om de andra flickorna gjort honom till viljes. Och hade även killarna blivit tillfrågade? Eller var det bara jag?

Det mest tragiska är inte att det finns snuskiga idioter, det sorgliga är att jag i likhet med andra flickor la hela skulden på mig själv. Så har flickor gjort i alla tider och gör än i dag. Det är dags att sluta tiga och lämna platsen vid skampålen till de snuskhumrar som gjort fel.