En kvinnas utseende går före allt annat

RELATIONER
Åsa Moberg är journalist och författare.
Foto: Hasse Eriksson
Åsa Moberg är journalist och författare.

vinnor har ett besynnerligt förhållande till sitt utseende. Kända kvinnor brukar bry sig hundrafalt mer om hur de ser ut på bild än vad som skrivs om dem. Det är rimligt: alla ser en bild, men många hoppar över texten.

Tidningen "Socialpolitik" har just kommit med ett intressant temanummer om narkotika. Där är min väninna Birgitta Stenberg intervjuad. Jag slänger mig på telefonen för att tala om hur vacker hon är på bilden. Hon låter som om jag försökte driva med henne. "Vacker? På den bilden! Det blåste isande kallt, jag är alldeles röd om näsan, jag ser gammal ut, jag tycker den är hemsk."

När jag invänder: "Du ser inte en dag äldre ut än 42" låter hon lite gladare. Hon är 69 och ser strålande ut, där hon står vid havet och Åstols vita hus. Det kunde vara en av min barndoms annonser för tvål eller cigaretter - inga annonser utstrålade en sådan fräschör som cigarettannonserna.

"Knark fick jag gratis" lyder rubriken på Örn Lindstrands intervju om hur Birgitta för över 30 år sedan kom loss ur sitt svåra amfetaminmissbruk. (Det är Lindstrand som har tagit bilden också.) Hennes inställning är ganska avvikande: "Och jag är fortfarande knarkliberal. Tycker att hasch och marijuana borde få säljas på apotek."

Nu talar vi om detta, jag som aldrig provat ens marijuana förvånas över att narkotikadebatten fortfarande är så ettrig. Välanpassade lördagsrökare i övre medelåldern är en grupp som officiellt inte existerar, fast jag själv mött många. Det är en lätt bisarr upplevelse att höra dem diskutera hur de ska dölja sitt rökande för sina tonåringar.

Sen fortsätter vi tala om kvinnor och utseende, en stor och engagerande fråga. Jag känner många vackra kvinnor men ingen som uppfattar sig själv som vacker. De som uttalar sig vänligt om sitt eget utseende i tidningsreportage ser ofta ganska alldagliga ut. Det finns inget samband mellan en kvinnas yttre och hennes inre upplevelse. Allt som gäller utseendet utspelar sig inuti huvudet.

Birgitta påminner mig om mina egna knän. För dem hade jag väldiga komplex ända tills jag råkade ut för en allvarlig bilolycka förra våren. Det högra blev krossat, det är hoplappat med metall inuti. Jag känner hela tiden av det, som en dov påminnelse om att jag är dödlig.

Det nya knäet fungerar bra. Det är snyggare än det gamla, smalare och nättare, och det har fått mig att förlikas med det friska knäets knöligheter. Ja, i stort sett med allt som tidigare irriterade mig i mitt utseende. Allt utom låren, som är för tjocka.

Men det missnöjet är försumbart jämfört med glädjen över att benen fungerar. Ett överraskande resultat av en svår olycka: att äntligen vara nöjd med sin egen kropp.