”Våge blomme”

Stolt att vara kvinna, sjunger Josefin Nilsson så att marken skakar.

Att höra henne är rena rama tonsatta peptalken.

Från byn När på Gotland har det varit här och nu-känsla på scen ända sedan 1983 för de fyra vännerna Marie och Josefin, Birgitta "Bittis" Jakobsson och Annelie Roswall. Ainbuskarna har haft en osviklig förmåga att ringa in samtiden i sina shower och revyer, och gjort det från sitt eget perspektiv. .

- Temat i senaste showen är livslögner, meningen med att leva, varför man lever, men att vara stolt att vara kvinna kommer som en stark låt ur det här, säger Marie.

- Vi behöver bejaka stoltheten att vara kvinna i hela samhället. Girlpower har vi redan haft nog av.

Lillflickan har alltid haft makt. Lillflickan får gubbarna att bli gubbsjuka och kvinnorna att bli avundsjuka. Och killarna får kåtslag.

- Hela den där Spicegirlsgrejen var falsk, för det handlade bara om att de spelade på sin sexighet, de behövde spegla sig i omvärlden. Det är en av våra största myter som vi själva måste ta itu med, vi kan inte bara skylla på männen. Vi har en fascination för lillflickan, för skönhet och ungdom, och de här vackra brudarna, när de blir äldre blir det en sån sorg. Att komma upp i 40-årsåldern och inte räcka till, att se att det kommer nya unga tjejer som är vackrare, det är ju en tragedi för många.

- Det tycker jag egentligen är bland de största kvinnofrågorna.

  Hur ni sett på kombinationen skönhet och feminism genom åren?

- När vi började -83, med showen "Händerna på täcket" då hade vi nätstrumpor och röda skor och vi sjöng Marilyn Monroes hitar, samtidigt som vi sjöng otroligt feministiska texter, som "Jag är en kvinna och inget jävla skjut", säger Marie.

- Som Annelies mormor by the way tyckte var så fin för att vi sjöng om fred och så, säger Josefin. Hon fick dö med den tron. (skratt)

- Vi kom ju liksom från en liten by och har växt upp med våra mödrar, mormödrar och farmödrar och det har alltid varit självklart för oss med kraft på kvinnosidan. Vår mormor Linnea tog över gården när hennes man dog och blev väldigt stark. Hon var den första kvinnan på Gotland som tog körkort och hon drev gården själv, och vår mamma blev också väldigt självständig.

Och van att jobba hårt. Det är den miljö där vi är uppväxta.

- Vi var radikala utan att vi visste om det.

- När vi började som artister gick vi egentligen inte ut som feministiska utan vi sjöng låtar utifrån det vi var, vårt liv, snarare än utifrån några teorier, säger Marie. I vårt liv kunde man vara kabareártist, ha smink och högklackat och ändå ha åsikter. Och den blandningen blev ju väldigt häftig. Vi fick mycket uppmärksamhet på grund av det.

-Samtidigt var det många feminister som tyckte att det var skitjobbigt, säger Josefin. För vi förstörde ju allt de hade byggt upp. Medan vi inte förstod hur de kunde resonera så.

  Det finns ju de som inte tycker att man kan ha korsett på sig utan att man säljer ut sig till porrindustrin. Var går gränserna? Kan man använda de här attributen på egna villkor, eller är de så starkt förknippade med manssamhället och kvinnors underordning att de blivit omöjliga att använda? Och vad gör man då?

- Att vara objekt eller inte, det är dubbelt, visst fan är det, säger Marie. Men egentligen har jag rätt att gå naken genom stan klockan tre på natten utan att bli våldtagen. Det kanske är dumt, men det är så. Jag hatar när man dömer ut tjejer som varit för lättklädda.

- Jag älskar att sminka mig och fixa med håret. Är det fåfänga? Är det underordning? Nej, jag tycker att det är en lust å leve. Det handlar om att vara sann mot sig själv, sin egen lust och sin egen längtan.

  Går ni aldrig runt och känner er fula och eländiga?

- Jovisst. Det är därför jag tycker att det är jävligt häftigt att göra låtar med texter som verkligen handlar om kvinnor, mer än nånsin, säger Marie.Jag känner själv ibland att jag är ett offer för myten, att jag är för gammal för att stå på scen och sånt.Jag kan få såna där jättejobbiga tankar för att jag är präglad av det, som alla andra. Men många män tycker också att dagens skönhetsideal är förkrympta och mår inte bra av dem heller.

  Varför kan vi inte alla slänga av oss oket?

- Jag tror att mycket att det där skönhetsidealet är skapat av en industri som vill någonting , men det är också vi själva som tillåter det att få fäste, säger Marie. Det är väldigt sällan man hör en man säga till sin kvinna: "du är för tjock". Ändå känner många kvinnor så. Det är något sjukt, självkritisk drag som vi har.

 Är inte längtan efter smalhet en längtan efter kontroll? Även om det är en illusion, och i själva verket bara leder till en försvagad och förbarnsligad kvinnobild, som inte har någon ork kvar att säga till om någonting.

- Ja, att vara livsnjutare, och frossa i choklad, det är något fult i det, säger Marie. Men jag tror att det finns en stark motreaktion på gång mot det här skönhetsidealet. Folk är förbannade, på att själva utsättas och för att ens unge kanske får anorexia. Jag har ju själv påverkats, när jag var 18-19 så vägde jag 48 kilo och var helt besatt av den här kroppskontrollen. Ätstörningar är ett stort problem. Kvinnor måste ju få lov att må bra och känna lust.

 Ni verkar hitta mycket kraft hos varandra i Ainbusk?

- Ja, vi kan klara så mycket tack vare de andra. Våge blomme. Man blir ett litet kollektiv, och då vågar man visa sig för varann och sedan vågar man visa sig även utåt, säger Josefin.

- Kodorden är att våga ändå, trots att man är rädd, säger Marie. Och det gör man med det här stödet från de andra. Det är fascinerade att vi fyra har hållit ihop så länge, och ibland upplever jag att det är provocerande för omvärlden. Det stämmer inte med bilden av hur kvinnor ska vara mot varandra: avundsjuka, baktalande, intriganta, beredda att slita varandra i stycken om man kan få fördelar. Men det där är i själva verket en nidbild av kvinnlig vänskap.

- Sedan kan man vara astrött på varann också, säger Josefin. Det går ju upp och ner, och ibland tänker man: "jag orkar inte höra ett ord till från henne just nu", men det går över, man vet ju det, att nu är det så här ett tag och så blir det bara "åh. Vad underbart, åh vad hon är kul". Vi skulle aldrig överge varandra, vi är väldigt lojala.

  Man hör ofta uttrycket "tro på dig själv" men ni vurmar nästan mer för: "tro på varandra".

-Ja, vi hjälper varann att se bra ut också. Josa fixar Annelies hår, vi peppar varandra, och ger varann tips på vad som ser bra ut. "Du som har komplex för det och det, försök gå emot det genom att sätta på dig det här" säger vi. Annelies tuttar, dem kan vi faktiskt tjäna biljetter på(gapskratt), och Bittis är jävligt smal, så hon ska ha tighta byxor, det blir bra för vår produkt.

Alla ska framhäva det de har.

- Det är synd att tjejer är rädda för varandra, man vill vara prinsessan själv liksom.

-I själva verket finns det ju rum för alla sorter.