Pappornas mål: makten över familjen

Faderskapsrörelsen drog igång i början av 90-talet. Det som satte fart på debatten på allvar var två böcker där författarna menade att bristen på närvarande fäder var USA:s största problem. Rörelsen blir allt starkare och består av cirka 2 000 organisationer.

Socialantropologen Anna Gavanas disputerar i dag med en avhandling om faderskapsrörelsen.

Under åren har hon upptäckt att det är stor skillnad på rörelsens egentliga åsikter och de som förs fram offentligt. Ett exempel är inställningen till homosexuella. Utåt förnekar de att de skulle vara homofoba, men på de interna mötena haglar bögskämten.

– Även om de pratar om

vad de ser som traditionella kvinnoområden, vill de markera att de är män som pratar om det, inte fjollor.

En annan kontroversiell åsikt en falang har är att fäder har en speciell uppgift i familjen: att vara ledaren.

När Anna Gavanas besökte ett utbildningsprogram för fäder jämfördes pappans roll med sportens lagledare. Kvinnornas roll: ”lagmammor” – de som serverar saft och tröstar. Just sport och religion är vanliga verktyg för att nå männen.

Pappornas nätverk har haft stort inflytande i amerikansk politik. Viktiga politiker, som Al Gore, finns bland dess ivrigaste anhängare, och faderskapet har hamnat högt på dagordningen i den politiska debatten.

Både välfärdsreformen 1996 och två propositioner faderskapsrörelsen står bakom, lyfter fram det heterosexuella äktenskapet som ett ideal, vilket också avspeglar sig i bidragssystemet.

Faderskapsrörelsens idealpappa är en gift man som involverar sig i sina barns uppväxt, ger kärlek till sina barn och sin kvinna och tar ansvar som försörjare.

En annan tanke är att män av naturen har svårt att kontrollera sin sexualitet. Här används Clinton som exempel.

Framgången beror

på att rörelsen drivs av politiskt skickliga personer, menar Anna Gavanas.

– De vattnar ur sin retorik och det är därför de får alla politiker med sig. Det är svårt att säga att man inte vill värna om barnen.

Hon är inte helt främmande för att en liknande rörelse kan få fäste i Sverige, även om historia och politiska system skiljer länderna åt.

Pratet om att män behövs i familjen, att de är aggressiva av naturen syns redan i dag i svensk familjepolitikdebatt, anser hon. Ett annat exempel är debatten om homoadoptioner. Där förkastas idén med hänvisning till ”barnens bästa”.